Lite bortskämd blir man ju

Vår ena kock på jobbet brukar baka när han har tid över. Tack gode gud är det inte varje dag han har tid över, annars hade vi varit smällfeta.

Idag hade han gjort en saffranskaka. Både jag och Mr. S är två stora suckers för saffran. Vi kan sniffa oss till det på mils avstånd. Vi visste båda vad som gällde - att komma först till kakan eller dö. Tumult utbröt när vi rusade från våra skrivbord mot en kock som såg livrädd ut. Han borde ha släppt kakan och flytt. Istället stod han kvar likt en zebra som väntar på döden.

Jag och Mr. S känner varandra väldigt väl. Vi vet hur tävlingsinriktade vi båda är. Att misslyckas finns inte i vår värld. Vi känner till varandras svaga punkter på det sätt som man känner sitt ex. En sak hade vi dock glömt bort att räkna in i vår jakt på kakan - resten av människorna.

När vi väl nådde kakan och den stackars kocken stod redan en annan och mumsade i sig glatt. Fika? sa han muntert och tryckte in lite till väldoftande saffranskaka i munnen. Det är sällan jag och Mr. S ogillar samma personer men den här gången, kaksnyltaren stod inte högt i våra ögon just då. Det fräckaste är att han inte ens jobbar på samma våningsplan. Han kunde gott ha fått vänta på sin tur.