måndag 28 februari 2011

Ja men välkommen hem då!

I lördags eftermiddag när jag satt på Växjö station i godan ro och väntade på bussen till mina föräldrar vällde det in ett killgäng. Jag satt inträngd i ett hörn utan att egentligen kunna resa mig. Inget jag funderade nämnvärt över innan dom öppnade käften.

Jag blev faktiskt en smula rädd när jag hörde deras diskussioner om hur man löser problemet med bögar och utlänningar. Man slår in skallen på dom så är det problemet ur världen. Enkelt och effektivt. Speciellt en kille gick på om hur äckligt det är med bögar och att utlänningar har inget här att göra. En liten flicka på kanske fem sex år i slöja gick förbi och fick skrik efter sig om att hon borde lämna tillbaka gardinen hon hade på huvudet.

En tjej började skälla på sin bekant i gänget om att det är ingenting att skratta åt, hur gänget beter sig. Äsch, det är okej, den snubben har ju ADHD sa han och tittade mot den skränigaste killen i gruppen.

Efteråt skämdes jag som en hund. Jag hade fan inte betett mig bättre än vad gänget gjort. Under hela tiden hade jag suttit tyst i mitt hörn. Inte sagt något när dom gick på om utrensning av bögar, livrädd att dom skulle se mig. Inte rest mig upp och gått när dom började skrika efter små barn. Jag bara satt där med blicken i min bok.

Stackars människor

Mina föräldrar håller som sagt på att renoverar köket och lite annat. I skrivande stund lider jag en smula med hantverkarna. Min pappa är orsaken.

Pappa hänger över dom stackars hantverkarna och kollar jobbet. Kommer med lite goda råd i all välmening. Sen går han en runda. Kommer tillbaka efter en stund. Checkar läget. Försöker skämta lite. Jag slår vad om att hade inte allt legat i kartonger nu hade pappa dragit fram sin gissa- materialet- hatt.

När slutade ni bli generade över era föräldrar?

söndag 27 februari 2011

Den unga Petras lidande

Jag måste ha kladdkaka. Seriöst. En perfekt kladdkaka med lite hårda kanter men kladdig i mitten, så det nästan rinner ut på tallriken. En sådan måste jag ha. Jag kommer liksom dö en smula annars.

Problemet är att köket är helt nedpackat i skrivande stund. Varenda liten pinal. Totalt omöjligt att säga i vilken kartong som prylarna finns i. Och jag sysslar inte med köpt kladdkaka. Speciellt inte när man har en Mupp som kan svänga ihop dom läckraste chokladkakorna man kan tänka sig.

Jag känner redan hur livet sakta rinner ur mig.

Från ett kaos till ett annat

Jag är nere i Tingsryd nu. Kartonger överallt. Håller på att lokalisera mina kläder för tillfället. Inte det lättaste kan jag säga. Speciellt inte med tanke på att i morgon kommer ett gäng hantverkare hit för att blåsa ut halva huset verkar det som.

Vem vet, jag kanske får lite fint att titta på.

fredag 25 februari 2011

Tomt

I lägenheten alltså. Jag ska snart bege mig för att lämna in nycklarna.

Fan vad skönt det känns egentligen. Nystart alltså. Visst, det känns konstigt att lämna allt och alla men ändå. Det kommer hända så mycket saker det här året.

Ikväll blir det pyjamasparty hos Kakan och Taxen. I morgon bär det av mot Tingsryd-town.

På återseende.

torsdag 24 februari 2011

Drömmen om våren

Av en ren slump sprang jag in i T på ett fik idag. Vi log generat mot varandra och hälsade snabbt. Jag slungades tillbaka till den där tidiga våren för tre år sedan.

Vi träffades på krogen. Jag satt med ett gäng ytligt bekanta tjejkompisar på ett uteställe som ville vara Stureplan. Fast på Söder. Tristessen från min sida var stor. Jag undrade hur många Cosmopolitans det skulle krävas innan jag fick roligt. Han stod i baren. Såg lika uttråkad ut som jag kände mig. Vi log lite mot varandra. Ni vet, som främlingar gör för att säga att du verkar trevlig och frågar, är du det?

Han trängde sig ner i båset, jämte mig och gav mig en komplimang för mitt hår. Jag tänkte att det kanske blir en bra kväll trots allt. När min drink tog slut ville han beställa in sin favorit åt mig. Jag har nog aldrig druckit något så sötsliskigt varken innan eller efter.

Efter ett tag började mina bekanta droppa av. Vi satt kvar. Pratade om design, konst och mat. När vi inte hånglade vill säga.

Jag vaknade dagen efter av att han låg och såg på mig. Solen strömmade in genom fönstret och han kysste mig på pannan. Vid frukosten, när vi läste Svd, sa han att han tänkte att vi kunde åka ut till Vaxholm. Som om det vore självklart att vi skulle spendera helgen tillsammans. Något som vanligtvis brukade skrämma livet ur mig men kändes givet med honom.

När vi gick hand i hand på smågatorna sa en gammal dam att hon blev så glad av att se nykära ungdomar. Sen började regndropparna falla och vi tog skydd i en liten chokladbutik. Lämpligt nog. Regnet hade upphört för länge sedan när vi slutligen lämnade butiken med fulla små påsar.

Han lagade mat åt mig på kvällen. Lärde mig göra chokladmousse. Jag drack vin och botaniserade bland hans skivor. Vi sjöng med i låtarna och pratade om framtiden.

Söndagen kom. Vi åkte och tittade på lägenheter. Bostäder som enligt mäklaren skulle passa ett ungt par som oss perfekt. Vi log bara och frågade om stambyten. Gick utmed vattnet vid Kungsholmen. Smet in på ett café för att dricka varm choklad med grädde. Han körde mig till min lägenhet. Låg på min säng och tänkte högt när jag letade efter couscousen.

Dagen efter åkte han till jobbet och jag försvann in i skolans värld.

Efter det hördes vi aldrig av igen.

STOPPA PRESSARNA!

Jag har en blåslagen rumpa och lår. Är dammig och svettig. Men lycklig.

Lampan är nere!

Och jag fick ner den på egen hand.

(Okej, är en liten bit kvar som ska skruvas loss men den får jag hjälp med.)

Bråda dagar

Jag har blivit så jävla sjuk. Rösten är borta och när jag försöker prata låter jag mest som någon tillgjord ringsåpratarvisexomdubetalar- brud.

Om ett par timmar åker lampan ner tack vare en händig kompis. Vi får se hur mycket frustrerande tårar det blir från min sida. Sen kommer Erikshjälpen och hämtar halva bohaget någon gång mellan halv tio och tolv. Herregud vad skönt det ska bli att få bort en del så jag kan börja organisera för att det ska gå så smidigt som möjligt i morgon.

Vad är era bästa husmorstips vid sjukdom?

Även ett kallt hjärta kan smältas

Han väckte mig i morse. Jag hade somnat framför tv:n, hade fortfarande sminket på mig och dreglat på kudden. Såg ut som en tågolycka. Tovor i håret.

Det första jag såg var hans fina leende. Ibland är du så himla vacker Petra.

tisdag 22 februari 2011

Oh shit!

På lördag flyttar jag. Har koll på det mesta. Tills jag kom på att jag ska vara nere i Tingsryd till augusti. Det finns inte så mycket liggpotential där nere. Det har mina senaste försök till äventyr där nere visat. Jag kommer bli oskuld på nytt.

Med andra ord borde jag försöka hitta någon att ligga med så mycket som möjligt mina sista dagar innan jag går in i nunnelivet.

Här är den!

Kärleken. Fanskapet. Lampan. Prylensomfårmigattslitatussarurmitthår. Kalla den vad du vill. Vacker är den.

Mig kan man inte ha i ett möblerat rum

Han undrade vad det var för blödande sår jag fått nedanför tummen när jag klev ut från duschen.

Jag har rakat benen sa jag.

Mer förklaring än så behövdes inte. Han skrattade fortfarande när han gick hemifrån.

måndag 21 februari 2011

Storyn bakom

Firren, ja, ni vet, han den där hemmafixaren som står och dreglar vid varje välsvarvad hoj han ser? Han undrade vad som egentligen är grejen med lampan.

Låt mig berätta. Vår historia börjar den 22a juli 2008. Jag hade fått en ny lägenhet och bestämde mig för att färgerna skulle gå i svart, vitt och rött som accentfärg. Av en slump såg jag den. Lampan. Den skrek mitt namn. Jag visste med en gång att jag inte skulle kunna bli lycklig utan denna vackra skapelse i min ägo.

Nästan en månad senare var jag tillbaka i Stockholm och lampan, den vackra lampan, var köpt. Det var där våra problem började. Jag och Mupp tänkte försöka oss på att få upp den tillsammans. En blick i bruksanvisningen senare kliade vi oss i våra vackra huvuden och bestämde oss för att nej, det går nog inte det.

Lampan låg kvar i sin kartong på golvet tills jag träffade Lowe. Han doftade gott och var händig. Två gånger försökte vi att lyfta åbäket och skruva den på plats. Jag grät nästan av ilska när vi la ner lampan i sin kartong igen. Jag började tvivla. Var vi verkligen rätt för varandra? Hade jag bara blivit förblindad av dess skönhet?

Jag och Nykteristfinnen försökte ett antal gånger att få upp den. Både knivar och silvertejp åkte fram. Går det inte med silvertejp går det inte alls sa vi till varandra och nickade för att understryka hur bra silvertejp faktiskt är. Det enda som hände var att vi fick kramp i både armar och axlar.

Tillsist sladdade en norrlänning in i mitt hem med löfte om att lösa alt med lampan. Så jag kunde få ro igen. Den åttonde november, efter nästan två månaders slit kom den upp. Det var lycka kan jag säga, att se den hänga så vackert från mitt tak. Denna ljuvligt röda skapelse.

På torsdag ska den plockas ner. Om det så krävs att innertaket följer ner på kuppen, ner ska den.

Om att leva i kaos

Jag får spunk på det här. Det går inte att hitta någonting. Kläder, smink, hygien, nästan allt ligger nedpackat i igentejpade kartonger. Det känns smutsigt. Går inte att städa ordentligt. Jag får fan ångest av det.

Men, på torsdag kommer Erikshjälpen och hämtar halva bohaget. På fredag kommer min småländska flytthjälp och tar resten.

Och så lampfan. Den måste ner innan torsdag. Jag ligger med dig hur mycket du vill Huskatt bara du hjälper mig få ner fanskapet.

söndag 20 februari 2011

Ska vi ligga?

Jag satt och tjuvlyssnade på två tjejer under min tågresa. Jag vet, jag vet, fult gjort men det är ju så roligt. Ämnet var iaf att ligga.

Ena tjejen sa att hon blivit medlem på en sådandär sexsökarsajt och bjudit hem en snubbe. När killen kommit över hade han inte motsvarat hennes förväntningar. Tjej nummer två undrade vad hon hade gjort. Jag låg med honom ändå såklart, även om det inte kändes okej och sexet var sådär svarade hon. Något som verkade vara helt självklart i deras värld för den andra tjejen hade inga invändningar.

Jag däremot ville kliva över till deras säte och hålla en föreläsning i om att det alltid ska kännas okej och att man kan säga nej. Om att det ska kännas bra innan, under och efter. Annars nej. Herregud, för mig får folk ligga precis hur lite och hur mycket dom vill, med hur många eller få personer dom nu skulle vilja, bara allt känns okej för alla inblandade. Jag tror dock inte att dom hade uppskattat min inblandning i samtalet. Som för övrigt dog ut när okejandet för hennes beteende var avklarat.

Vem skulle ni helst vilja ligga med?

Petra blir provocerad

Jag fikade med en bekant innan idag. Lite halvytlig bekantskap sådär. Trevligt med en varm kopp choklad med lite vispad grädde efter att ha kommit in från den arktiska kylan. Trevligt samtal också.

Sen skulle vi gå. Han frågade om jag la märke till att han knappt kollat på mina bröst. Lite stolthet i rösten sådär. Jaha, vill du ha medalj nu eller? frågade jag. Han blev en smula ställd.

Alltså. Det här med bröst. Jättefint att han försökte att inte kolla men varför behovet av att berätta? Förväntade han sig att jag skulle slita av mig tröjan och ge honom en privat show som tack?

Herregud.

lördag 19 februari 2011

Jag är som jag brukar vara

Jag ringde i panik och ville att han skulle köpa med sig stickor från Apoteket. Han var lugn. Som alltid. Frågade om jag var säker. Om jag inte hade någon influensa som kunde förklara mitt illamående. Jag ylade att han måste köpa stickor.

Sen undrade han vad jag hade ätit idag. Eh...ingenting sa jag och konstaterade att klockan var efter fem på eftermiddagen. Han sa att han skulle köpa med sig indiskt så blir det nog bra. Vilket det blev. Han har skrämmande bra koll på mina vanor ibland.

Ikväll ska vi ha lördagsmys och umgås bara vi två. Vilket innebär att vi sitter bland alla mina kartonger med varsin dator i knät. Han letar ny bil och jag skor. Den nya tidens umgänge sa han och tog en klunk vin.

fredag 18 februari 2011

Det rör sig i mitt vackra lilla huvud

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring det här med kön. Varför jag egentligen definierar mig som kvinna men framför allt på för vems skull gör jag det. Är det för min egen eller för andras? Det här kanske kommer låta jättesnurrigt. Och det är snurrigt. Ni anar inte vilket trassel det är i mitt huvud just nu.

Jag vet inte om jag är kvinna. Inte så att jag känner att jag vill vara en man eller så. Men jag vet inte om jag känner mig som en kvinna. Jag känner mig snarare som varken eller. Min kropp, att jag har bröst och fitta gör mig inget, jag vill inte operera något. Det är mer den mentala biten som rör till det lite smått i mitt huvud.

För någon dag sen satt jag och Nykteristfinnen vid mitt köksbord och diskuterade just det här. Att vi båda anser att kön mest är en social konstruktion och att vi lever i ett samhälle där det skapas trygghet genom att placera in människor i fack.

Efter den diskussionen klarnade det nog lite i mitt huvud. Att jag definierar mig som kvinna mest för andras skull. Men även för att det blir enklare för mig själv i sociala sammanhang. Jag har en väldigt feminin stil och trivs bra med den. Att säga och förklara för andra att jag känner mig könslös större delen av tiden skulle föra med så många ställningstaganden och försvara en del av min identitet. Jag vet att människor skulle ifrågasätta min stil eftersom att jag ser ut som en typisk kvinna med allt vad det innebär.

Ett annat problem jag har är att jag har väldigt svårt att kalla mig för queer. Jag vet att mitt tänkande är typiskt queert. Att ifrågasätta könsnormer och definitioner. Men att kalla mig queer... Det är svårt. Tyvärr är det många radikala queermänniskor som förstört ordet och dess innebörd för mig. Att allt ska vara så radikalt som möjligt och där fleras grundtänk har varit att ingen ska definiera sig, varken sitt kön eller sexualitet. Och jag kan hålla med om en del. Vilket kön och sexualitet man har är egentligen oviktigt. För mig. För många andra kan det däremot vara en trygghet att ha ett konkret ord på vad och hur man känner samt placera in sig i  ett fack. Så länge man själv mår bra utav det och inte skadar sig själv eller någon annan finns det inget att orda om enligt mig.

För tillfället är jag indelad i två läger.Ena sidan säger att det är klart att jag ska kalla mig för hen om det känns rätt. Skulle någon ha en invändning eller ifrågasätter mitt val är det en diskussion jag tar när den kommer. Andra sidan undrar om jag inte är för gammal för att börja ifrågasätta det hela.

Äsch jag vet inte. Det är rörigt som sagt.

Update: Här kan du läsa en förklaring om vad queer innebär.

Fast roligt hade jag

I lördags var jag ute lite spontant med Militären och några av hans polare. Dom befann sig redan på plats och jag sladdade in en stund senare på puben.

Det var inte svårt att hitta grabbarna när jag klev innanför dörren. Gled upp lite snyggt bakom Militären och la en arm runt hans midja. Heeeeej snygging! sa jag och log mitt allra vackraste leende.

Det var inte min kompis. Det var en total främling som stirrade oförstående på mig. Jag kände hur temperaturen steg snabbt i mitt ansikte. Lyckades stamma fram en ursäkt och att jag trodde att han var någon helt annan. Han kände sig smickrad sa han. Jag hörde hur gänget exploderade i skratt när jag snabbt gick därifrån.

Ett par sekunder senare gled jag in på Lemon, muttrandes en aning bittert om hur jävla idiotiskt det är att lägga två krogar precis jämte varandra. Speciellt när dom ser identiska ut.

torsdag 17 februari 2011

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Mitt flyttlass går om åtta dagar. Jag åker om elva. Planen var att slappa ett tag hos föräldrarna. Lite semester ni vet. Pilla mig i naveln. Leka med Snuffse. Hänga hos mina systrar.

Jag kommer ha semester i 26 timmar. Inte i ett par veckor som planen var. Med tanke på mina planer att ha semester i 15 månader vore det dumt att tacka nej till ett heltidsvikariat när det erbjuds.

Den bron brann snabbt

Ikväll var jag på middag på Berns, massa mat, massa vin och avec blev det. Trevligt sällskap också. Tills det kom fram att jag inte är straight.

En man i sällskapet tyckte detta var väldigt fascinerande. Och sexigt. Jävligt sexigt. En del frågor han ställde var inte okej. Jag har inte lust att redogöra för mitt sexliv. Speciellt inte för en ytligt bekant. Vilket jag även sa till honom. Spelade ingen roll. Det var jävligt sexigt ändå att jag är bi.

Varje mans dröm att ha två tjejer sa han och såg drömmande ut. Jaha? Jag kan inte påstå att jag bryr mig om hans runkfantasier.

När vi gick därifrån sa Mr. S att han var imponerad över att jag inte örfilat snubben så mörk i ögonen som jag hade varit.

Vad är det egentligen med icke-straighta människors sexualitet som är så himla intressant?

Kaos!

Jag lever mitt liv bland flyttkartonger för tillfället. Böcker, nästan alla kläder, lakan, you name it ligger numer nedpackat. Och jag hatar det.

Det är kaos. Jag har en liten lägenhet. Tänk er en studentlya proppad med kartonger. Jag har ångest rent ut sagt. Det här med kaos och oordning i mitt hem är inget jag gillar. Ett tag var det såpass att jag fick andnöd när folk rörde mina böcker/skivor/filmer och inte satte tillbaka det precis som det stod.

Något annat jag fick ångest över och faktiskt skämdes en smula över var hur mycket kläder jag har som jag aldrig använder. En del plagg hade även prislapparna kvar. Det känns helt absurt hur många gånger jag har klagat över att jag aldrig har något att ha på mig.

Vad är det fulaste ni har i er garderob?

tisdag 15 februari 2011

Lite roligt är det allt

Hur ni hittar hit alltså.

Vi kör på månadens topp fem och börjar med femte plats!

5. "Petra" sötnöt
4. Du är så pryd
3. Stockholmsnatt
2. Bevisa att det är jag
1. Medelvikt huskatt

Väldigt otippade sökord om jag får säga det själv. Och oväntat lite snusk den här gången. Vad har hänt? Det har gått från eskort och analsex till pryd. Intressant som sagt.

måndag 14 februari 2011

Det fräser liksom till

När man tar i ett galler som står i en ugn på 225 grader utan grytvante alltså.

Jag har testat.

Antiklimax? Eh ja!

Jag har städat min lägenhet grundligt i fyra dagar. Bokstavligen legat på alla fyra och skurat med en tandborste. Jag har levt i ångor från rengöringsmedel. Klökts när jag rensade avloppen och övervägde att raka av mig allt hår för att inte dra tussar ur rören i framtiden. Allt för att lägenheten skulle besiktigas idag.

Vad händer? Vaktmästaren kliver innanför dörren, jag vågar knappt andas för att kanske stöka till. Han säger att han ska bara kolla så att allt är helt, ingen städning eller så. Luften gick ur mig totalt! Dessutom kollade han inte ens att avloppen fungerade! Förstår ni? Jag led som fan och våndades över att jag skulle rensa rören och så kollar han det inte ens! Jag är så sanslöst bitter just nu.

Men å andra sidan förstår jag nu varför lägenheten såg ut som den gjorde när jag flyttade in.

Jaha, dags igen då

Alla hjärtans dag. Herregud. Jag pallar inte med denna kommersiella skit. Nästan så fort jul och nyår var över började butikerna plocka fram gulliga nallar och dessa jagälskardigtilldöds-kort som finns i överflöd.

Jag köper inte konceptet med att man ska visa sin kärlek på en specifik dag. Det gör jag bara inte. Resten av årets 365 dagar då? Kan man inte visa lite extra uppskattning lite då och då istället? Alla hjärtans dag är inte romantik i min värld. Det är något krystat och påtvingat.

Ska jag vara ärlig är jag bara bitter över att ni inte har skickat en massa chokladbud till mig idag.

lördag 12 februari 2011

Som en tonåring på nytt

Efter att jag kom hem efter helvetesresorna med SL igår däckade jag. Vaknade av att jag dreglade på kudden och att det ringde på dörren. Smällde upp dörren och stirrade på personen som stod där. Jag hatar att bli väckt, speciellt av ringklockan. Stackars blombud. Han trodde väl att jag var en förrymd psykpatient så som jag såg ut. Intorkat dregel, håret åt alla håll och kanter, kläderna på snedden.

Men, blommor fick jag. En underbart vacker bukett med liljor. På kortet stod det: minns du den kvällen? Var redo kl 19. Jag blev fundersam på vilken kväll han menade. Och redo för vad? Jag vet att han hatar naturen så lite lugn kände jag mig.

18.57 ringde han. Det var dags att gå ut till taxin han väntade i. Sen susade vi in till stan och bordet som väntade på en utav dom finare restaurangerna. Natten spenderades i en svit. Precis som när vi nyss träffats.

Han är verkligen en överraskningarnas man ibland.

Det har snöat

I Stockholm innebär det totalt kaos. Inget undantag.

Jag hade en smula panik igår. Jag var inbokad på en skola som det tar ca en timme att åka till när allt flyter på. Igår tog det nästan tre timmar. Det började finfint att jag satt fast på pendeln i nästan en timme. Sen blev jag fast i Årstaberg av alla jävla ställen eftersom vi blev hänvisade till tvärbanan som skulle ta oss till tunnelbanan. Jo tjena. Där stod jag i fyrtio jävla minuter, minst, och frös häcken av mig. Ingen tvärbanetåg i sikte. Chansade vilt och lyckades parera att pendeln gick så jag iaf kom till en tunnelbana.

Nästa panikmoment var hur jag och mina kollegor skulle ta oss till skolan eftersom det inte gick en enda buss i hela Stockholms län. Men ibland mina vänner springer man på underbart fina människor. Efter att vi pratat med läraren som skulle ha hand om oss skickade hon ut sin man. Som vi lyckades tappa bort. Den paniken alltså. Ena stunden gick han jämte oss. I nästa stund var han uppslukad. Allt löste sig som tur var och vi kom fram till skolan.

Hem kom vi också tack vare samma underbara man. Ibland blir jag bara så glad i hjärtat av främlingar.

torsdag 10 februari 2011

Det är väl bara att se glad ut?

Nä, man får väl bjuda lite på sig själv tänkte jag när jag insåg att jag sjöng med i musiken där jag satt på tunnelbanan.

Totalt väck

Jag var och blev tappad på blod idag. Kanske inte så jävla smart att göra det under den där veckan. Blev lite väl trött när jag låg där på britsen. Och svårstucken var jag också. Första sköterskan fick lirka en hel del i första armvecket innan jag blev stucken i andra. Sen ville jag inte sluta blöda. Men jag fick två Kivi-lyktor så jag klagar inte.

Att promenera hem var ett mindre helvete rent ut sagt. Snön piskade mig i ansiktet, sminket rann och jag ville bara lägga mig i en snöhög för att sova.

Ibland är jag inte så smart.

onsdag 9 februari 2011

#verkligheten

Måste du verkligen flytta?

Jag satt på sängkanten. Klädde på mig. Hans röst fick mig att stanna upp i min rörelse. Strumpan satt på halva foten när jag halvt vände mig om. Han låg på rygg. Händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket. Täcket hade han skakat av sig. Lakanen fångar honom om nätterna påstår han.

När han säger sådana saker, visar att han vill mer, kryper det i min kropp. Jag kan inte stanna. Det går inte att vara i samma rum. Där ute står halvvissna pelargoner i vita krukor. Torkade löv som smulas vid beröring.

Jag vet att han står i dörröppningen. I fönstret kan jag se en skymt av hans ena ansiktshalva. Samma sida med det där ärret. Han sa att det kom från en paraglidingolycka. Egentligen hade han sprungit in i en vägskylt. Han berättade det den kvällen när vi träffades första gången. När jag strök honom över ärret hade han bestämt sig.

För det blir för jobbigt att stanna kvar.

Om att vara duktig

Jag rensade mitt avlopp till handfatet idag. För första gången i mitt liv. Fy fan vad äckligt det var! Trodde jag skulle spy ärligt talat. Tidigare har jag varit bortskämd med att andra har gjort äckelpäckeljobbet åt mig men någon gång måste jag lära mig, eller hur? Och det gick faktiskt bra. Jag lyckades tom få ihop rören igen.

Bakat bröd har jag också gjort. Mörkt bröd med lite äpple. Och så lite hemmagjord hummus på det. Fasligt gott om jag får säga det själv.

Berit och Agda går på shoppingtur

I förmiddags stod jag inne på Twilfit. Berit och Agda behöver lite nytt dom också.

När jag stod där i provrummet och försökte bestämma mig för vilken bh som skulle provas näst slets draperiet upp. Framför mig stod en väldigt förvånad man. Eh...du är inte min flickvän stammade han fram. Jag försökte desperat skyla Berit och Agda. Gick väl inte så bra.

Det var nog dom mest generade fem sekunderna i hela mitt liv.

tisdag 8 februari 2011

Som en bergochdalbana

Ena dagen är jag så glad att jag nästan vill skrika rakt ut. Jag ska flytta! Jag ska träffa nya människor! Jag ska iväg!

Andra dagen vill jag bara gråta. Jag ska flytta. Till en stad där jag inte känner en käft. Jag ska börja om. Fy fan. Lämna alla mina vänner. Inga fler galna utekvällar med Kakan sådär lite spontant. Inga fler tortilliaskvällar med Greken och Nykteristfinnen där vi gör guacamole åt ett halvt kompani. Sen börjar jag lipa. På riktigt.

Men så har jag PMS också.

Men orka

Jag var på sen lunch med Mr. S idag. Hans väninna I hängde med också. I hatar mig. På riktigt. Hon har avskytt mig ända sen Mr. S introducerade mig för sitt kompisgäng. Jag var för ung. Jag var för oerfaren. Jag var för diskussionslysen. Jag var för mycket fel helt enkelt.

Hennes min när hon klev in på restaurangen och såg mig tillsammans med Mr. S kändes obetalbar. Hennes leende fullkomligt stelnade. Det gjorde säkert mitt leende också. Jag hade inte en aning om att det var I som Mr. S menade när han sa att en kompis skulle dyka upp.

Hade det varit på den tiden när jag och Mr. S var tillsammans skulle jag ha blivit skitnervös. Jag hade väldigt svårt för situationer när jag insåg att människor inte gillade mig av någon anledning. När jag visste att I skulle hänga med oss fick jag lite panik. Jag visste aldrig vad jag skulle säga för att hon skulle börja ogilla mig lite mindre.

Under lunchen brydde jag mig inte. Hon gillar mig inte och jag orkar inte bry mig. Klart jag är trevlig mot henne men jag kämpade inte på samma sätt som innan. Det var dock tydligt att hon avskyr mig lika mycket som förr. Mr. S verkade ha fått en rejäl utskällning när jag var och pudrade näsan. Båda såg lite trumpna ut för att vara ärlig.

Nu tänker jag snarare så här. Jag är en fantastisk person, älskvärd som få när jag sätter den sidan till. Hennes förlust att hon inte ser det men det är inget jag tänker sörja över.

Hur reagerar ni när ni förstår att vissa personer inte tycker om er?

Mediaskiten - a never ending story

Hundratals har dött i kravaller i bland annat Egypten. Folket i flera länder försöker få bort sina korrupta ledare. Deras kanaler ut i världen stryps.

Löpsedlarna i Sverige skriker ut att en före detta höjdhopperska ska skiljas. Att en död skådespelerska nästan ingen minns blev sviken av sina kollegor. Frågan om varför Vickan inte berättar att hon är gravid.

Det känns oerhört skevt på något sätt.

måndag 7 februari 2011

För att ni är så duktiga...

Jag har ett problem. För över två år sen var vi fem personer som försökte få upp min taklampa i olika omgångar. Det tog två månader, lite silvertejp, en massa svordomar och kramp i armarna innan den kom upp.

Nu ska den ner. Och jag har inte två månader på mig att få ner skiten. Men, sen kom jag tänka på att jag har världens bästa läsare. Jag vet dessutom att det finns en och annan händig person bland er. Så, vem känner sig manad att hjälpa en Petra i nöd? Jag bjuder på middag som tack för besväret.

Tankar på en tunnelbana

Hångla med ögonen öppna? Vad är du för miffo egentligen? Säkert en sån som har sex med ljuset tänt också tänkte jag när jag såg ungdomarna framför mig kyssas.

söndag 6 februari 2011

Snillet spekulerar

Jag har fastnat för hampafrön. Jättegott på typ sallad, på frukostgröten bland annat. Och i hummus har jag upptäckt. Tyvärr finns inte hampafrön i mina lokala butiker och jag har väl inte riktigt orkat leta i butiker där det finns.

Men jag tänkte att jag kunde fråga i den lokala butiken efter hampafrön. Vilket dom hade. I tvåkilossäckar för fåglar. Jag övervägde seriöst att köpa den där säcken. Stod och övervägde för - och nackdelarna. Två kilo skulle gå åt, utan problem. Nackdelen är väl snarare att man vet inte hur fågelhampan är behandlad. Jag var på vippen att fråga expediten om man riskerar att bli hög på fågelfröna. Men då hade jag väl inte fått köpa fröna alls.

lördag 5 februari 2011

Stockholmsnatt

Jag låg och kliade honom på ryggen inatt. Enda sättet att få honom sluta snarka. Jag undrar hur jag fick någon sömn alls under den där tiden.

Det började med en middag. En flaska vin. Massa skratt. Och ska vi inte...? Jo, klart vi ska. Choklad till efterrätt. Förtjänar vi inte lite...? Jo, klart vi förtjänar lite champagne. Bubblor i huvudet.

Helt plötsligt satt vi i en taxi och hånglade. Mer vin i soffan vi valde tillsammans. Bonaden hänger på sin plats. Kortväggen i vardagsrummet. Den är fortfarande lika ful. Jag ångrar lite att jag inte slängde den tillsammans med alla porslinsskärvor.

Han sa att det känns naturligt att sitta där med mig i soffan igen. Att ha mig i sin famn. Att se till att jag är ordentligt omstoppad under filten. Att det kändes som allt är som det ska vara igen.

Det är hemskt att inse att vi inte känner oss klara med varandra.

torsdag 3 februari 2011

Småländska för nybörjare

Jag tror att det här ordet är ett utav dom mest använda i det småländska språkbruket. Nu har även stockholmarna börjat uppmärksamma det.

En dag kommer vi smålänningar ta över världen. Kom ihåg var ni läste det först.

Det var då själva fan

Tre nya suspekta leverfläckar. Dessutom i närheten där jag hade malign melanom för ett tag sen. Men fan vad roligt då.

Jag har en tidig tid hos läkaren i morgon, som tur är. Jag har sådan jävla cancernoja så det är inte sant. Speciellt när det gäller hudcancer. Även om det troligen inte är någon större fara kan jag inte låta bli att googla. Sen är jag övertygad om att jag snart kommer dö.

I'm so happy, 'cause you are gone

Han sa att det inte gick. Allt det här som vi egentligen håller på med. Jag undrade vad det är vi gör, egentligen. Det är det som är det jobbiga. Att inte veta sa han.

Jag rörde i min tékopp. Tre varv medsols. Fem motsols. Svor när den varma vätskan skvätte upp på min hand. Han sa åt mig att sluta. Att börja koncentrera mig istället. Tog muggen från mig. Det gör mig alltid lika irriterad.

Jag gick. Vardagsrummet är min borg. Som vanligt när vi grälar. Han säger att jag flyr. Jag behöver en paus. Det är lugnande på något sätt att stå där i mörkret. Se ut över innergården. När jag är riktigt arg räknar jag fönster. Sju upp. Tretton på längden. Jag kände hur han tittade på mig. Till sist vände jag mig om. Sa att vi måste sluta.

Han torkade blodet som runnit på armen. Jag såg alla rivmärken. Mina armar såg likadana ut. Det var den där vreden vi känner. Ibland tar vi ut den på varandra. En hetsig närkamp där allt annat försvinner. Efteråt lovar vi att aldrig göra om det. Pussas. Viskar. Tar på varandras märken. Skäms.

Sura tonfall i en bil på uppvärmning. Jag hatar att krypa in i hans bil. Sardinburken. Han älskar den mer än vad han någonsin älskade mig. Då kände jag stygn av svartsjuka. Inte längre. Men jag avskyr den ändå.

Vi har aldrig varit bra på att säga hej då. Blickar ner i marken. En kram som blev två. Som blev tre. Den fjärde som aldrig ville ta slut. Sammanflätade fingrar.


Den här gången åkte han.

tisdag 1 februari 2011

Tisdagstrauma

Jag hade väntat så länge. Längtat och laddat. Top Gear Australia stod det i tablån. Jag har liksom saknat mina boys. Och the Stig såklart.

Och vad möts jag av när programmet rullar igång? En snubbe som ser ut som en pojkbandsmedlem från mellanöstern, en skäggig hamster samt en avlång biljardboll som alla pratar aussieengelska. Inte mina boys med andra ord.

Jag måste börja lära mig läsa programmens innehåll för att slippa bli besviken.

Du vet att du är trött när...XIV

... Du lägger in din nya bh i frysen.

... Du tycker att du ser ovanligt bra när du duschar. När du schamponerar håret inser du varför. Glasögonen är på.

Jag kommer sakna det lite

Idag sa jag upp mig från jobbet.

Mr. S såg ledsen ut och undrade vem han nu skulle skratta åt under arbetstid. Vi kommer alltid ha fikarummet sa jag i bästa Casablanca-stil.