Han sa att det inte gick. Allt det här som vi egentligen håller på med. Jag undrade vad det är vi gör, egentligen. Det är det som är det jobbiga. Att inte veta sa han.
Jag rörde i min tékopp. Tre varv medsols. Fem motsols. Svor när den varma vätskan skvätte upp på min hand. Han sa åt mig att sluta. Att börja koncentrera mig istället. Tog muggen från mig. Det gör mig alltid lika irriterad.
Jag gick. Vardagsrummet är min borg. Som vanligt när vi grälar. Han säger att jag flyr. Jag behöver en paus. Det är lugnande på något sätt att stå där i mörkret. Se ut över innergården. När jag är riktigt arg räknar jag fönster. Sju upp. Tretton på längden. Jag kände hur han tittade på mig. Till sist vände jag mig om. Sa att vi måste sluta.
Han torkade blodet som runnit på armen. Jag såg alla rivmärken. Mina armar såg likadana ut. Det var den där vreden vi känner. Ibland tar vi ut den på varandra. En hetsig närkamp där allt annat försvinner. Efteråt lovar vi att aldrig göra om det. Pussas. Viskar. Tar på varandras märken. Skäms.
Sura tonfall i en bil på uppvärmning. Jag hatar att krypa in i hans bil. Sardinburken. Han älskar den mer än vad han någonsin älskade mig. Då kände jag stygn av svartsjuka. Inte längre. Men jag avskyr den ändå.
Vi har aldrig varit bra på att säga hej då. Blickar ner i marken. En kram som blev två. Som blev tre. Den fjärde som aldrig ville ta slut. Sammanflätade fingrar.
Den här gången åkte han.
3 kommentarer:
Vilken Hans Koppel-känsla :)
Låter inte odelat bra.
H - Tycker du? Ja, kanske =)
Ulle - Det är det där med att släppa taget.
Skicka en kommentar