Japp, det är min karl det!

K- Haha har du sett vilka stora potatisar!
Jag- Älskling, det är pumpor...

Jag tror att han ska få börja vara med mer när jag lagar mat.

Tankar vid en busshållplats

Han var kortare än vad jag kom ihåg. Eller så är det jag som blivit lång. Jag vet inte

När jag såg honom vid busshållplatsen ville jag gå fram till honom, räcka ut mitt ben och säga Titta! Inga converse! Ett skämt bara han skulle förstå. Om han fortfarande minns vill säga.

Han vände sig om, såg undrande på mig, som om han undrade om det faktiskt var jag. Ett försiktigt leende från oss båda för att sedan titta bort. Titta överallt men inte på varandra.

Jag var sjutton. Knappt. Vi pratade poesi på en fest. Drack för mycket vin och pratade ännu mer. På vår första dejt hade han med sig en ros. Det var femton minus ute. När jag kom hem igen var rosen nästan död.

På vår andra dejt gick vi på bio med hans vänner. Dom visste nästan mer om mig än vad jag gjorde. Då hade vi känt varandra i en och en halv  vecka.

Efter ett tag fick jag nästan panik av hans ständiga vilja att vara nära. Väldigt nära. Och hans snällhet. Eller hans gentlemannasätt att vara. Jag stod inte ut och bestämde mig för att nästa gång vi ses, då dumpar jag honom. Innan jag ens formulerat klart meningen vi måste prata tog han upp en present. Jag fick dåligt samvete och han blev inte dumpad den dagen. Presenten döpet jag till Tord och gömde under sängen.

Jag var väl inte helt snäll mot honom. Som man ibland, tyvärr, kan vara på en sjuttonårings typiska känslostormiga vis. Sista gången jag såg honom var ett par dagar efter alla hjärtans dag. Ren slump att vi sprang in i varandra. Han hade skrivit ett vackert brev till mig och burit med sig hela tiden. Jag tog brevet och mumlade något om en buss som snart går. Sen hörde jag inte av mig mer.

En våg av dåligt samvete sköljde över mig där jag stod, igår, vid busshållplatsen. Och funderingar på Tord. Vart tog den lilla grisen egentligen vägen?

Det kommer bli långa dagar

Jag vaknade någon gång inatt. Den smärtan. Det var längesen. Lillfingret strålade av smärta som spred sig i resten utav handen. Andra handen var en enda stor klump utav värk. Lampans sken bevisade det jag redan visste. Svullnad.

Jag svarade innan ringsignalen hunnit sjunga klart första meningen. Det var som om han visste. Han pratade om Budapest. Försökte få mig att tänka på annat när jag grät tyst, när voltaren och annat inte hjälpt. Jag lyssnade på hans långa utläggning om korv. Om hur han gått förbi en skobutik och tänkt på mig.

Han sa att jag skulle blunda. Allt blir så mycket bättre då sa han, saker känns mindre. Den lugna rösten. Hans långa steg på kullersten. Jag kunde alltid urskilja hans steg i korridoren. Innan han hunnit plinga på min dörr öppnade jag. Han fnissade alltid åt det. Kallade mig sin supersmålänning med superhörsel.

Jag vaknade igen nästa tre timmar senare. En koll på mobilens display visade ett nytt sms.

Du gnisslar fortfarande tänder i sömnen.

Champagnedöden

Han ringde inatt. Från ett hotell någonstans i Paris. Jag hörde på hans röst att han druckit. En gång sa han att löften är till för att brytas. Jag slängde flaskorna.

Den där rösten ger mig rysningar i hela kroppen. Väcker ilska. Han som lovat att inte dricka så. Att inte ringa sådana kvällar.

Han sa att han saknat det här. Mitt cyniska jag undrade om det var mig eller champagnens berusning han syftade på. Ibland vill man inte veta svaren och ställer aldrig frågan.

Han sa att vi haft det bra. Att vi kan få det bättre tillsammans. Om jag inte flyttat. Om jag inte hade en längtan efter att komma bort. Jag hörde hur han tog en till klunk. Klickandet från tändaren. Det djupa andetaget.

Det var det här jag menade.

Även ett kallt hjärta kan smältas

Han väckte mig i morse. Jag hade somnat framför tv:n, hade fortfarande sminket på mig och dreglat på kudden. Såg ut som en tågolycka. Tovor i håret.

Det första jag såg var hans fina leende. Ibland är du så himla vacker Petra.

Som en tonåring på nytt

Efter att jag kom hem efter helvetesresorna med SL igår däckade jag. Vaknade av att jag dreglade på kudden och att det ringde på dörren. Smällde upp dörren och stirrade på personen som stod där. Jag hatar att bli väckt, speciellt av ringklockan. Stackars blombud. Han trodde väl att jag var en förrymd psykpatient så som jag såg ut. Intorkat dregel, håret åt alla håll och kanter, kläderna på snedden.

Men, blommor fick jag. En underbart vacker bukett med liljor. På kortet stod det: minns du den kvällen? Var redo kl 19. Jag blev fundersam på vilken kväll han menade. Och redo för vad? Jag vet att han hatar naturen så lite lugn kände jag mig.

18.57 ringde han. Det var dags att gå ut till taxin han väntade i. Sen susade vi in till stan och bordet som väntade på en utav dom finare restaurangerna. Natten spenderades i en svit. Precis som när vi nyss träffats.

Han är verkligen en överraskningarnas man ibland.

#verkligheten

Måste du verkligen flytta?

Jag satt på sängkanten. Klädde på mig. Hans röst fick mig att stanna upp i min rörelse. Strumpan satt på halva foten när jag halvt vände mig om. Han låg på rygg. Händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket. Täcket hade han skakat av sig. Lakanen fångar honom om nätterna påstår han.

När han säger sådana saker, visar att han vill mer, kryper det i min kropp. Jag kan inte stanna. Det går inte att vara i samma rum. Där ute står halvvissna pelargoner i vita krukor. Torkade löv som smulas vid beröring.

Jag vet att han står i dörröppningen. I fönstret kan jag se en skymt av hans ena ansiktshalva. Samma sida med det där ärret. Han sa att det kom från en paraglidingolycka. Egentligen hade han sprungit in i en vägskylt. Han berättade det den kvällen när vi träffades första gången. När jag strök honom över ärret hade han bestämt sig.

För det blir för jobbigt att stanna kvar.

Stockholmsnatt

Jag låg och kliade honom på ryggen inatt. Enda sättet att få honom sluta snarka. Jag undrar hur jag fick någon sömn alls under den där tiden.

Det började med en middag. En flaska vin. Massa skratt. Och ska vi inte...? Jo, klart vi ska. Choklad till efterrätt. Förtjänar vi inte lite...? Jo, klart vi förtjänar lite champagne. Bubblor i huvudet.

Helt plötsligt satt vi i en taxi och hånglade. Mer vin i soffan vi valde tillsammans. Bonaden hänger på sin plats. Kortväggen i vardagsrummet. Den är fortfarande lika ful. Jag ångrar lite att jag inte slängde den tillsammans med alla porslinsskärvor.

Han sa att det känns naturligt att sitta där med mig i soffan igen. Att ha mig i sin famn. Att se till att jag är ordentligt omstoppad under filten. Att det kändes som allt är som det ska vara igen.

Det är hemskt att inse att vi inte känner oss klara med varandra.

I'm so happy, 'cause you are gone

Han sa att det inte gick. Allt det här som vi egentligen håller på med. Jag undrade vad det är vi gör, egentligen. Det är det som är det jobbiga. Att inte veta sa han.

Jag rörde i min tékopp. Tre varv medsols. Fem motsols. Svor när den varma vätskan skvätte upp på min hand. Han sa åt mig att sluta. Att börja koncentrera mig istället. Tog muggen från mig. Det gör mig alltid lika irriterad.

Jag gick. Vardagsrummet är min borg. Som vanligt när vi grälar. Han säger att jag flyr. Jag behöver en paus. Det är lugnande på något sätt att stå där i mörkret. Se ut över innergården. När jag är riktigt arg räknar jag fönster. Sju upp. Tretton på längden. Jag kände hur han tittade på mig. Till sist vände jag mig om. Sa att vi måste sluta.

Han torkade blodet som runnit på armen. Jag såg alla rivmärken. Mina armar såg likadana ut. Det var den där vreden vi känner. Ibland tar vi ut den på varandra. En hetsig närkamp där allt annat försvinner. Efteråt lovar vi att aldrig göra om det. Pussas. Viskar. Tar på varandras märken. Skäms.

Sura tonfall i en bil på uppvärmning. Jag hatar att krypa in i hans bil. Sardinburken. Han älskar den mer än vad han någonsin älskade mig. Då kände jag stygn av svartsjuka. Inte längre. Men jag avskyr den ändå.

Vi har aldrig varit bra på att säga hej då. Blickar ner i marken. En kram som blev två. Som blev tre. Den fjärde som aldrig ville ta slut. Sammanflätade fingrar.


Den här gången åkte han.

Och radion spelar vår sång

26 år, fyra månader och sjutton dagar.

Vila i frid älskade fina vän.