Ja, jag vet, jag är en kass bloggare. Eller, "lat bloggerska" som någon nyligen kallade mig med glimten i ögat. Ni ska veta att jag har velat skriva så mycket men att orden och energin har varit borta. Och är borta till stor del fortfarande.
För åttioåtta dagar sedan rämnade hela min värld. I nästan en månad låg jag bara i soffan och grät. Jag slutade sova. Enda sömnen jag fick var när jag av ren utmattning kraschade för att några timmar senare vakna upp och börja om. Mat smakade inte längre och det lilla jag fick i mig kräktes jag upp. Varenda gång någon sa "men du, du är stark, du klarar det här!" bröt jag ihop. För en gångs skull ville jag inte vara stark, jag ville få vara svag för en stund. Alla dagar flöt ihop, en vecka kändes som ett år. Jag minns inte begravningen. Jag minns inte vilket väder det var, inte heller vilken dag. Det enda jag minns är lila blommor och hur min man kramade min hand.
Åttioåtta dagar. Herregud.
1 kommentar:
Bara bamsejättestor kram!
Skicka en kommentar