fredag 28 november 2008

Jag ska byta stad!

Om några timmar åker jag till Göteborg där RFSL Ungdoms vinterkonferens kommer att hållas. Ska bli en massa roligt!

Ser dock inte fram emot att åka tåg. Hade en dust med SL idag när tåget var 35 minuter sen. Plus att jag och SJ inte brukar funka i symbios. Fick ett litet sms av Markus innan som satt på tåget, placerad i en vagn full med barn. Han var bitter, jag fnittrade lite. Sen blev jag iskall. Jag tror på karma och tänk om mitt fnitter och skadeglädje kommer få mig placerad i en skrikvagn? Herregud. Jag har varit uppe sen halv sex idag och orkar inte med sådant.

Klockan är snart tre, tåget går 18.21 och jag har inte packat ännu. Har lite lätt panik.

torsdag 27 november 2008

Saker som gör mig glad

Under kurshelgen med RFSL ska jag dela rum med tjejen jag har dreglat över hela skolinformationsutbildningen.

onsdag 26 november 2008

Det är ju något som inte står rätt till

Mitt stora onsdagsnöje bestod utav att sortera vilka böcker jag ska ha i nattduksbordet. Det tog mig lite över två timmar. Sen somnade jag på golvet.

Och folk säger att jag borde skaffa mig ett liv, bah!

Petra och hantverkarna

Jag gillar inte hantverkarna som är utanför mitt hus just nu. Dom borrar så det står härliga till i ytterväggen mot min lägenhet. Jag bara väntar på att jag ska se borren komma genom väggen.

Ärligt talat så finns det få ljud som jag avskyr så mycket som borrljud. Jag lär väl förlora hörseln snart om dom inte slutar.

tisdag 25 november 2008

Det har varit en stor dag!

Jisses vilken dag! Det var första officiella dagen på nya jobbet och jag var jättenervös. Livrädd för att trassla in mig i sladdar, krascha datasystem eller liknande men allt gick jättebra! Alla är så snälla och gulliga mot mig. Fick ett eget skåp med min egna lilla namnskylt på, en ID-bricka med en bild där min blekhet nästan smälter in i det vita runtom och ett eget headset. Efter över fyra timmars information om systemet var jag helt slut i huvudet men kände mig otroligt pepp.

Efter jobbet blev det en trevlig promenad till pendeln med en kollega som berättade att chefen hade öst beröm över mig till övriga kollegor efter min intervju där. Snacka om egoboost!

Pendeln var överbefolkad, som den alltid är i rusningstrafik, under min färd till Tumba och Brottsofferjouren. På BOJ ringde jag även mina två första samtal och när hjärtklappningen hade lagt sig kände jag mig otroligt stolt över mig själv.

söndag 23 november 2008

Vad är det för fel på oss?

Efter intensiva diskussioner mellan mig och Linus, lång väntan där sju dagar kändes som en evighet och stor nervositet var det dags för sista avsnittet i Ensam mamma söker.

Förväntansfulla kröp vi upp i min säng med varsin kudde redo ifall det skulle komma jobbiga scener. Vi grät, vi skrattade, klappade i händerna och undrade vad det är för fel på oss. Hur kommer det sig att vi blev så känslomässigt engagerade i mammornas kärleksliv?

Nu är den stora frågan, hur ska jag fördriva mina kommande söndagskvällar?

Just another night in Stockholm

Och en förbannat rolig sådan också. Det började med en väldigt trevlig middag hemma hos Therese innan vi mötte upp Linus för att bege oss till festen i Nacka.

Vilken kväll det blev! Det blev en massa skratt med en massa underbara människor, konstiga, komplicerade och flummiga diskussioner. Humorn flödade, dubbla signaler sändes ut och jag visste inte hur jag skulle tolka allt. Men jag kände mig extra fin i mitt röda linne som jag hittade långt inne i garderoben och allt bara kändes underbart.

Klockan hann bli efter sju på morgonen när jag knatade backen upp till min lägenhet. Just då kände jag mig mindre fin när mitt halterneck-bh-band skavde in i nacken, rädslan över att halka på den förrädiska isen under snön, tröttheten som kom ikapp och torra linser. När jag låg i sängen, så pass trött att jag funderade på om det ens var någon idé att ens somna.

Halv elva vaknade jag igen med sminket lite lätt utsmetat och en bakfylla som fick mig att undra om jag ens var nykter. Just nu är inte bakfyllan nådig men så pass roligt som jag hade det är det värt det.

Och nu trillade min bokhylla. Fan.

lördag 22 november 2008

Vintern är här!

Det började snöa igår. Jag är inte så där toppförtjust i snö om det inte är julafton.

Igår var det även Transgender day of remembrance. Jag drog med mig Eeva efter att ha mutat henne med hemmagjord pizza. Vi lyssnade på flera tal, bla på bästaste Linus, i kylan. Och kallt var det. Jag trodde att jag skulle frysa familjejuvelen av mig.

Ikväll blir det middag hos Therese innan det bär av till Nykteristfinnen för att festa loss med en massa underbara människor.

torsdag 20 november 2008

Hur man får Petra att börja gråta

Idag var det dags att fylla på förråden med ansiktskrämer. Jag sprang in på Åhléns men hittade inte mina vanliga krämer från Lumene. En expedit såg min förvirring och hjälpte mig genom att konstatera att just dom krämerna var slut. Då kläcker hon ur sig "Ja men du kanske vill testa nourishing-serien som motverkar rynkor?" och ler glatt. Jag ville bita henne i smalbenet. Jag är 21 för tusan, jag ska inte ha anti-rynkkrämer ännu! Det slutade ändå med att föreslagna krämer fick följa med mig hem. Man kanske ska börja i tid? Dessutom fick jag en mascara på köpet som attraherade min småländska själ.

När jag kom hem från RFSL gick glödlampan i badrummet. Jag kommer inte se ett skvatt när jag ska pilla ut linserna. Hej emaljöga.

Dags för isdubbar?

Det är väldig mycket is ute. Jag märkte det när jag skulle springa ner till pendeln. Helt plötsligt gick mina ben åt olika håll och jag minns att jag tänkte att det här kommer aldrig gå innan jag trillade.

När jag låg där på marken och tyst kved fram ett "aj" vände sig personen framför mig om och såg lite oroligt på mig. Jag trodde jag skulle dö, det var kvarterets snyggaste tjej. Trots att jag kände blodet forsa fram reste jag mig upp och klämde fram ett käckt leende.

Varför kan jag inte välja mina klumpiga tillfällen lite bättre?

onsdag 19 november 2008

Singelliv = ensamhet?

Idag sprang jag på en flyktig bekant under min hurra- jag-fick- jobbet- jag-ville -ha-shoppingtur och det blev lite kallprat, givetvis. Hon var nyförlovad och undrade lite kuttrande hur jag hade det på kärleksfronten. "Haha vilken kärlek?" skämtade jag och sa att jag är singel. Då la hon huvudet lite på sned och sa att det var väldigt tråkigt att höra, precis som om jag hade berättat att jag bär på en hemsk sjukdom.

"Ja, jag vet inte vad jag skulle göra utan XX, jag känner mig så himla lycklig. Känner du dig inte ensam?" frågade hon, fortfarande med sitt blonda huvud på sned. Men måste man känna sig ensam som singel? Alla känner väl sig ensamma då och då, även personer i förhållanden, känner sig singlar extra ensamma?

Jag har inte en aning faktiskt. Och varför anta att jag som singel känner mig ensam? Jag tycker det är jättefint och underbart att människor hittar varandra och vill leva ihop, verkligen, men det lät på min bekant och även på andra som har beklagat sig om mitt singelskap, att jag inte kan bli riktigt lycklig, vilket en del har sagt, om jag inte lever i tvåsamhet. Jo tjena! Det är rent jävla skitsnack enligt mig.

Jag kan väl för fan leva världes lyckligaste liv som singel! Vad ger andra människor rätten till att uttryckligen säga att jag inte kan bli riktigt lycklig som singel?

Och nej, jag är ingen relationsmotståndare, jag blir bara väldigt trött på när andra tror att dom vet bäst om huruvida jag ska vara i en relation eller inte. Som jag ser det är det inte synd om mig för att jag är singel.

Bah.

Jag är så himla bra

På riktigt. Fast så får man egentligen inte säga i jante-lagens Sverige.

Jag fick jobbet som växeltelefonist. Var på besök ute på företaget och efter tio minuters prat blev jag erbjuden jobbet direkt. Det jobbet kommer gå perfekt att kombinera med skolan.

På tisdag är det jag som tar på mig headsetet och är trevlig mot folk.

måndag 17 november 2008

30 år senare

För 30 år sedan slutade homosexualitet att klassas som en sjukdom. Nu tas transvetism, fetischism och sadomasochism bort från samma lista och "friskförklaras". Läs mer här.

Det börjar hända saker minsann.

Kan han så kan jag!

Jag har tydligen fått en granne som under tre månaders tid inte gjort ett ljud ifrån sig som helst plötsligt låter jävligt mycket. Den här grannen gillar att sjunga med i musiken han lyssnar på och det låter för jävligt rent ut sagt.

Så nu har jag bestämt mig för att ge tillbaka. Jag inledde min hämndaktion med några låtar från Backstreet Boys för att sen gå över till en ballad från Westlife och gjorde en fenomenal avslutning med lite Emil Jensen. Givetvis ville jag inte vara sämre än grannen så jag sjöng så högt jag kunde.

Jag väntar med spänning på hans motdrag.

söndag 16 november 2008

Söndag blev en fin dag

Idag låg det en man på min säng. Han doftade gott. Ibland låg han sådär nära så att jag kände hans värme. Jag fick spänna tårna för att inte hoppa på honom och sniffa.

Jag behöver ett ligg.

Jag gjorde det

Jag har klippt alla band. Det är dags att gå vidare helt nu. Och det känns bra även om jag är lite besviken vet jag att det här var rätt för mig. För hur du mår orkar jag inte tänka på. Inte längre. Nu är det jag som sätter mina behov i främsta rummet.

Ja men se på fan!

Vintern har kommit till stan. Snön vräker ner på den regnblöta asfalten.

Hej försenade pendeltåg!

fredag 14 november 2008

Petra blir fundersam

Igår på skolinformationsutbildningen pratade vi lite om mödra - resp. faderskap, vilket fick mig att fundera. En hel del ska tilläggas.

En man kan rätt enkelt avsäga sig sitt faderskap som det ser ut just nu. En kvinna kan inte avsäga sig sitt moderskap lika lätt. Varför? Tydligen är det så att föder jag ett barn är jag mamman. Även om jag inte vill ha barnet och vill adoptera bort ungen. Enligt juristen som var hos RFSL igår och pratade är det svårt för en kvinna att lämna bort ett barn för adoption just för att hon har fött det. Och jag blir lite ställd faktiskt.

Säg att jag blir gravid, upptäcker det för sent för att kunna göra abort och bestämmer mig för att lämna barnet för adoption efter födseln då ska jag indirekt nästan tvingas att behålla det efteråt? Jag kan förstå det på ett sätt, man kan ju faktiskt ångra sig men då finns det en 7 veckors ångerperiod efter att man har lämnat bort barnet. Vilket är väldigt bra om man nu skulle ånga sig. Men låtsas att jag inte kommer ångra mig, varför är det då svårare för mig som kvinna att avsäga mig mitt moderskap än en man som avsäger sig sitt faderskap?

En annan grej jag är fundersam över är att om jag skulle få barn ihop med en man jag är sambo med kommer den här killen bli väldigt utfrågad över huruvida han är pappan till barnet men om vi vore gifta blir det annorlunda. Då skulle det helt enkelt antas automatiskt att min man är pappan. En källa säger dock att ca 10% av dom barn som föds har en annan pappa än den man kvinnan är gift med. Så varför helt enkelt bara sluta anta saker och ting? Uppenbarligen är det inte som man tror. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Det känns mer som att det systemet sänder ut dubbla signaler. Att jag som ogift kan knulla runt lite här och där och bli på smällen och min partner kommer bli ifrågasatt. Men som gift, ja då är det helt annorlunda. För tydligen existerar inte otrohet hos gifta par. Jo tjena. Jag kan förstå varför man vill veta vem pappan är, om det ligger genetiska sjukdomar som kan föras över till barnet osv men varför inte göra samma sak hos ett gift par som får barn?

Jag förstår på ett sätt men jag förstår ändå inte på ett annat.

torsdag 13 november 2008

Vett och ettikett - Så uppför du dig på T-centralen i Stockholm

Jag älskar Stockholm. Det gör jag verkligen. Något jag inte älskar är stockholmare i rusningstrafik. Här pratar vi om en jävla massa människor som oftast är stressade för att hinna med deras anslutningståg/bussar/whatever. Givetvis vill alla ut först. Och vad händer när alla vill ut först? Precis, det blir stopp och allt går i snigelfart. Detta i sin tur leder till att stockholmare blir aggressiva och en aggressiv stockholmare är ungefär lika charmigt som att titta på en gamlings håriga födelsemärken.

När jag ska till min skolinformatörsutbildning innebär det att jag måste åka i rusningstrafik. Jag jublar inte. Speciellt inte när jag tänker på att jag måste gå, vad jag kallar för, Dödens gång. Denna gång går mellan pendeltågen och tunnelbanan. Ska jag dessutom upp till bögringen (en väldigt vanlig samlingsplats en våning upp, är en stor järnring med ett hål där man kan stå och spotta på stressade människor som går från pendeln till t-banan) måste jag korsa denna gång. Jag blir nästan troende varje gång jag måste göra detta. För att komma över levande måste jag kryssa mellan stressande människor och hoppas på att jag inte kommer bli nedslagen av fäktande armar eller snubbla över en väska.

Det bör tilläggas att det körs med vänstertrafik i denna Dödens gång, ska du från pendeln till t-banan håller du helt enkelt i vänsterfilen. Detta är något turister inte har fattat. Turister fattar även inte att man ska stå till höger i rulltrapporna. Jag och mina medstockholmare brukar svära långa ramsor över dessa tafatta människor som står mitt i gången likt en skock med får utrustade med feta rullväskor på 30 kg vardera och har ingen koll. Att se dessa människor är ett stressmoment i sig för då måste man förbi dom på något sätt utan att krocka med andra som är stressade.

Så här enkelt är det - det är djungelns lag som gäller på T-centralen. Behöver du tänka eller lokalisera dig, stanna för fan inte mitt i gången, du kommer bli straffad. Stressade stockholmare är inte att leka med. Tänk "flytta på dig eller dö" så förstår du vad jag menar.

onsdag 12 november 2008

Saker och ting är som vanligt.

Och jag känner mig som en luden hamster.

Tingsrätten is the place to be

Idag var det alltså dags för mig att gå med vittnesstödspersonerna i Södertörns tingsrätt. Vittnesstöden är alltså en del av Brottsofferjourens verksamhet.

Ärligt talat kan jag inte låta bli att bli impad av alla. Den värme och lugn stöden utstrålar tillsammans med sin inre styrka är helt otroligt. Att se hur dessa personer lugnade gråtande och rädda vittnen till att få samma vittnen att bli starka och känna att det här kommer dom klara galant imponerade mig.

Hela verksamheten imponerar på mig och alla människor som engagerar sig. BOJ påminner så mycket om olika organisationer jag är med/har varit medlem i, att det är få som engagerar sig och dom som engagerar sig går på knäna.

tisdag 11 november 2008

Det känns...wow!

Det var min första kväll hos Brottsofferjouren idag. Herrejävlar säger jag bara. Jag är så himla imponerad av alla som engagerar sig i detta och som tar sig tid att hjälpa andra. (For the record så är jag imponerad av alla som engagerar sig i något som inte innebär att skada sig själv eller andra)

Om två veckor ska jag dit igen och då kommer jag nog ringa ett samtal själv. Idag var syftet mer att sitta med och se hur dom arbetar praktiskt.

I morgon ska jag till tingsrätten för att se hur vittnesstöden arbetar.

Man ska vara ute i god tid

Jag gjorde ett löfte i lördags, kommer lampan upp blir det fest! Och löften ska man hålla, eller hur? Därför är detta inlägg en offentlig uppmaning till alla er av mina vänner som bor långt bort - när i januari/februari skulle passa er?

Jahapp, någon frivillig?

Vi kan konstatera en sak direkt - saker och ting är inte lätta. Inte ens saker som i teorin är skitlätta. Ingen som läser här har undgått att det har skrivits lite om en viss kille, Lowe, ett tag.

Igår kväll kom han över och allt var precis som vanligt. Tills vi började smågnabbas lite med varandra. Inget konstigt med det, det brukar vi göra ibland. Det konstiga var hans kommentar efteråt. "Jaha då har vi haft vårt första kärleksgnabb" konstaterade han stolt. Mina ögon blev stora som tefat i mörkret. Jag kände mig förvånad. Så pass förvånad att jag tände en lampa för att reda ut vad han menade.

Slutsatsen av vårt samtal blev att han har fallit för mig och vill ha något mer, vilket inte jag vill. Jag var väldigt nöjd med vår lilla relation, kompisar som har sex. Efter vårt konstaterande började vi fundera kring om det går att ha en längre kk-relation, av det slag vi hade, med någon utan att känslor börjar utvecklas. Kan man undvika att något som ses vara så pass okomplicerat blir komplicerat i det långa loppet?

Jag ville ju bara knulla lite.

måndag 10 november 2008

2,5 månad senare

Det har tagit 2,5 månader, hjälp av älskade vänner, en satans massa silvertejp, klippande, ett antal knutar och svordomar men lampan är uppe.

Ja, ni läste rätt, LAMPAN ÄR UPPE! Det ska jag fira med en svampomelett.

söndag 9 november 2008

Jag vet inte alltid

Som bekant har jag bestämt mig för att spendera julen uppe i Stockholm och inte i Tingsryd. För andra gången på kort tid när jag pratar med pappa frågar han med hoppfull röst om jag inte har ändrat mig angående julen. Vilket jag inte har och skyller på att jag har mycket att göra i skolan. För hur säger man till en av dom man älskar mest att bara tanken på att spendera julen nere i Tingsryd framkallar panikkänslor och ångest, att varje jul så länge jag kan minnas har jag haft en stor klump i magen och mått dåligt utan kunna förklara varför? Vissa dagar önskar jag bara att allt kunde vara enkelt.

Hon lever!

Nej, jag har inte dött, jag har bara inte haft någon blogginspiration på några dagar. Eller, inspirationen har funnits men inte orken.

Igår var det inflyttningsfest hos Malin med sambo där jag träffade på en annan Tingsryds-bo. Det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta, it's a small world. Var en väldigt trevlig fest med många goda kakor.

Jag gjorde även ett löfte, kommer lampan upp ska jag ställa till med en lampfest för att fira att pärsen är över.

Idag är det söndag vilket innebär, förutom att ringa till pappa, pyssla-om-mig-själv. Det är verkligen vad jag behöver just nu, känna mig lite fin och läsa en bok som inte är studentlitteratur.

onsdag 5 november 2008

Jo men jag tycker det är underbart

Det här mina vänner är ett stort steg. För olikkönade par har det varit en självklarhet sedan urminnes tider och äntligen kommer vi samkönade par erbjudas samma möjlighet.

Vad jag pratar om? Propositionen om könsneutralt äktenskap. För mig är det jävligt stort.

tisdag 4 november 2008

No happy tears

Min favoritklubb Club G har gått i graven och istället återuppstår Connection (som är samma klubb) i Gallerian. Jag hoppade av glädje tills jag läste att dom höjer åldersgränsen.

Du vet...

Ibland gör man saker man inte trodde att man skulle våga. Sådant beundrar jag.

måndag 3 november 2008

Jag är fan inte glad.

Klockan är strax efter fyra på morgonen. Grannen vägg i vägg spelar ashög musik. Ingen öppnar när jag knackar på, ringklockan fungerar inte.

Nu har jag ringt störningsjouren. Jag må vara en bitterfitta just nu men jag vill sova. Väckarklockan ringer om fyra timmar. Vart fan har hyfsen tagit vägen?

Update: Efter ytterligare några knackningar hos grannen, ett samtal till störningsjouren mer än en timme senare tystnade musiken vid strax efter halv sex. Det är två samtal och 1½ timmes hög musik för mycket.

lördag 1 november 2008

Varför kalendern är min bästa vän

Jag ringde hem till föräldrarna och var lite smått panikslagen. Är det idag morfar fyller år? Eller är det i morgon? Hej panikkänslor.

När mamma äntligen svarade lugnade hon mig med att jag hade haft helt fel och fick mig att upprepa dagen med morfars bemärkelsedag ett antal gånger.

Jag måste verkligen bli bättre på att skriva ner människors födelsedagar så att jag inte ringer till systeryster tre dagar för tidigt igen för att gratta.

Och ja, jag mår bättre nu. Tack för alla "krya på dig"- sms och telefonsamtal.