torsdag 27 september 2012

Kakan och maken kommunicerar

Vi mailar med varandra nu för tiden. När jag hinner svara alltså.

Hej älskling! Jag vet inte hur dags jag kommer hem idag, slutar tidigast 17. Älskar dig. Puss!

För det mesta får jag ett okej, var rädd om dig! Puss tillbaka. Ibland något lite längre.

Men i morgon ska vi ha kvalitetstid ihop. Tillsammans med min morfar. På en hockeymatch. Vilken tur att jag ska ladda upp med ett besök hos frissan innan!

onsdag 26 september 2012

Jag sörjer

Jag sörjer rejält ska ni veta. Känner sorg över att hösten är här, med allt vad det innebär, tjocka kläder, regn och vetskapen om att jag kanske inte kan cykla så länge till. Jag är nämligen livrädd för att halka på löv och dö. På riktigt. Det skulle inte förvåna mig om det vore så det gick till, min död alltså. På något sätt är det så typiskt mig. Maken säger att jag är klumpigare än någon annan och lyckas med helt omöjliga saker, som att sitta sönder en stol. Eller när jag halkade i badrummet, trots att jag stod helt still, och hade problem med att sitta under en vecka. Sådana saker ni vet.

Ibland sörjer jag över tiden som inte alltid räcker till. Mitt jobb tar mycket på psyket, att alltid vara på spänn, aldrig vända ryggen till och spana, hela tiden detta spanandet på tecken som tyder på motsatsen till det normala. Så normalt det nu blir.

Jag tror på pauser, pauser från varandra, pauser med sig själv. Och jag har i ärlighetens namn varit alldeles för dålig på det här med pausandet. Det börjar kännas nu. Inte som att jag ska gå in i väggen, absolut inte, men det är en omställning, fortfarande, mitt nya liv. Jag försöker fortfarande vänja mig vid att ha en make att komma hem till, en famn att krypa upp i, att alltid ha någon här.

Men vet ni vad jag sörjer allra mest? Att jag inte har något bra att läsa. Ja, så är det faktiskt.

söndag 23 september 2012

Lat matsöndag






Sjukstuga

För drygt en vecka sen kom mannen hem och berättade att han klämt foten på jobbet. När han visade sin svullna och blåa fot propsade jag på att vi skulle till akuten. Varför det? undrade mitt geni till man och tillade att det var onödigt, han kunde ju stödja på foten!

Dagen efter ringer han hem från jobbet för att småprata. Bör tillägga att han a l d r i g gör det om det inte är något speciellt. Mycket riktigt, efter tio minuter kom det fram. K tyckte att han kanske borde uppsöka en läkare efter allt.

Efter många om och men fick jag iväg honom till akuten. Om jag svor på honom? Givetvis. Foten var ännu blåare och mer svullen än tidigare.

Sen var det skyttetrafik mellan akuten, hem igen, jourläkarcentralen, röntgen och åter till jourläkaren. Inget brutet som tur var.

Jag var febrig, snorig och ville ha ihjäl mina medtrafikanter samt min make lite då och då.

Med andra ord så har jag inte fått något medlidande alls eftersom K gnällt järnet och varit som en tre-åring.

Jag behöver en paus.

Jag lever!

Sista tiden har varit för jävlig rent ut sagt. Det började med att jag fick jobba nästan två veckor på enbart en vecka och vad hände när jag väl var ledig? Förkylningen från helvetet slog till.

Nu har jag äntligen mer än snor i hjärnan men har istället ett rivjärn i halsen.

Men, jag känner att jag är på banan igen och ska bli både bättre på att skriva här och läsa bloggar!

söndag 9 september 2012

När man aldrig blir nöjd

Och så återkommer vi till ämnet inredning del tiohundrajagminnsintelängre, underrubrik lampor. Vet ni hur svårt det är att hitta lampor? Lampor som vi faktiskt gillar? Innan var det ett problem att hitta ljuskällor eftersom vi inte riktigt hade en klar bild över hur vi vill ha det här hemma. Men nu har vi bott här sedan början av februari och liksom bott in oss lite om ni förstår hur jag menar. Det blir lite lättare att se vad vi vill ha och behöver nu än innan.

Nu har vi alltså kommit till lampor. Jag vill ha en lite mer klassisk men ändå modern genom att tillsätta olika färgklickar för att det ska bli intressant och inte bara vara vitt överallt blandat med svart. Eftersom vi har öppen planlösning där kök och vardagsrum är ett vill jag (och givetvis K) att det ska se så enhetligt som möjligt ut. I dagsläget har vi bara en taklampa som hänger mellan kök och vardagsrum, en lampa vi hade i köket i förra lägenheten. Där gjorde den sig väldigt bra men här? Inte direkt.

Eftersom jag är så himla kräsen med vad som kommer över min tröskel i inredningsväg har jakten på dom perfekta lamporna pågått ett tag. Tills jag såg det här. Varför har jag inte tänkt på det här tidigare? Så enkelt, så simpelt men så snyggt! En lampsladd i textil, en gammal lampstomme, några meter sammetsband, en glödlampa och voilá!

Det blir till att besöka några loppisar nu alltså, till min stora förtjusning.

lördag 8 september 2012

Vi talar inte om det här mer

Jag är i Malmö under helgen som ni vet. Idag var vi i Köpenhamn med fröken J, dennes make och gemensamma son. Ni vet hur jag ställer mig till barn. Jag håller inte ens i dom.

Under lunchen fick barnet två val- sitt i vagnen eller i Petras knä. Efter det satt han väldigt still. Tills vi kom tillbaka till Malmö. Helt plötsligt sträcker sig barnet efter mig och jag frågar om han ska till mig. Förväntar mig ett nej men icke, barnet skulle upp i min famn. Jag vet inte vem som blev mest chockad, min man eller jag. Maken har fortfarande inte smält det.

Jag är också rätt chockad. Jag höll i ett barn. Inte en gång, inte två utan tre.

Herregud, var är världen på väg?

onsdag 5 september 2012

En man som heter Ove

Jag har läst Fredrik Backmans blogg ett bra tag nu och blev överlycklig när jag läste att han skulle släppa en bok, En man som heter Ove.

Ove är den där griniga mannen som finns i mer eller mindre varje bostadsområde. Han som är principfast och håller hårt i varje lilla paragraf. Ove, mannen som ser till att ingen bil kör inom bostadsområdet. Han är även mannen som var ordförande i föreningen tills "den där statskuppen" skedde i hans förening och Ove blev avsatt. Han är även mannen med hjärtat ingen hade räknat med.

Jag läser mycket och gärna men det är få böcker jag faktiskt gillar. Den här älskade jag. Fredrik Backman har fått mig att skratta så pass om kvällarna att min make vaknat och undrat vad jag gör. Och som jag gråtit. Trots humorn som genomsyrar boken finns det hela tiden en sorg mellan raderna. Fredrik väver skickligt in det som varit med nu och fångar mig som läsare. Jag fick tvinga mig att lägga ifrån mig boken, annars hade jag läst ut den på en kväll. På något sätt lyckades jag dra ut det på två kvällar.

Ska du bara läsa en bok till i år, då ska du läsa En man som heter Ove.

tisdag 4 september 2012

Lite tystnad

Jag orkar inte blogga så mycket längre. Jobbet tar mycket tid och kraft, på olika sätt, lägg till körkort, plugg och vara social med vänner och maken på det.

Inspirationen finns inte just nu. Kanske efter helgen. Jag hoppas det. Vi ska åka iväg i helgen, mysa, äts och dricka gott, träffa vänner och bara vara. Herregud vad jag längtar!