Hur känns det nu då?

Snart är det tre månader sen jag gick från fröken till fru. 90 sekunder tog det. Och det var den långa versionen vi valde. Precis som vi ville ha det.

Första tiden efter vi gift oss, och fortfarande, frågade folk oss hur det känns att vara gift. Hur det känns? Tja, det finns fortfarande dammråttor att dammsuga upp, fönster som borde tvättas, mat som ska lagas och ett hem som ska göras om. Vi blir fortfarande galna på varandra, precis lika mycket och över samma saker som vi blev innan den fjärde augusti.

Det är så det känns. Varken mer eller mindre.

Något litet

Det bästa jag vet är när det blir natt. Då får jag ligga i sängen, jämte min make och känna honom nära.

Jag icke förstå!

Maken tyckte igår att vi ska shoppa skor i veckan. Jag jublade och gjorde glädjedanser eftersom det innebär att mitt skoförbud (makens påhitt, något om att vi inte har plats yadayada) är hävt!

När jag dansade omkring snappade jag upp ett par ord här och där. Löparskor...ergonomiska...jobbskor... Say what?! Jag trodde att vi skulle shoppa skor? Icke. Maken tyckte att vi ska vara förnuftiga (hans ord, inte mitt) och la till att jag faktiskt behöver nya skor till jobbet. Må så vara men hur roligt är det att köpa gympadojor?

Ibland förstår jag mig inte på honom.

Sjukstuga

För drygt en vecka sen kom mannen hem och berättade att han klämt foten på jobbet. När han visade sin svullna och blåa fot propsade jag på att vi skulle till akuten. Varför det? undrade mitt geni till man och tillade att det var onödigt, han kunde ju stödja på foten!

Dagen efter ringer han hem från jobbet för att småprata. Bör tillägga att han a l d r i g gör det om det inte är något speciellt. Mycket riktigt, efter tio minuter kom det fram. K tyckte att han kanske borde uppsöka en läkare efter allt.

Efter många om och men fick jag iväg honom till akuten. Om jag svor på honom? Givetvis. Foten var ännu blåare och mer svullen än tidigare.

Sen var det skyttetrafik mellan akuten, hem igen, jourläkarcentralen, röntgen och åter till jourläkaren. Inget brutet som tur var.

Jag var febrig, snorig och ville ha ihjäl mina medtrafikanter samt min make lite då och då.

Med andra ord så har jag inte fått något medlidande alls eftersom K gnällt järnet och varit som en tre-åring.

Jag behöver en paus.

Ny energi

Det var kaos på jobbet i helgen. Efter tre dagars intensivt jobbande där raster inte var en självklarhet lipade jag nästan av trötthet på väg hem i söndags. Hela min energinivå gick på sparlåga, minst sagt.

Hela vägen hem tänkte jag på allt som måste göras hemma, städning, tvättkorgen som svämmar över, matlådor som ska göras och sovrummet, det där jävla sovrummet som måste göras i ordning. Inte direkt saker man vill tänka på klockan halv tio på kvällen.

Det kändes så jävla tungt att bara sticka in nyckeln i dörren och öppna den. Men lyckan när jag väl klev in i hallen. Det doftade nytvättade golv, torktumlaren hördes och det var tända ljus lite överallt. Och där, mitt i hallen stod min make redo med sin famn. Men vet ni vad det bästa var? Han hade putsat alla fönster!

Vi kan säga att allt kändes lite lättare efter det.

Några snabba

Lovade att visa några bilder och här kommer dom! Slänger in några även från när jag gjorde mig i ordning, håret blev bra till sist, även om jag tvivlade in i det sista. Bilderna är dock helt oredigerade men ni får hålla till godo!

Första dagen som fru Petra

Strax efter klockan 14 igår sa vi ja till varandra. På en brygga mitt i en sjö och med ett slott i bakgrunden blev vi herr och fru J. Det var underbart vackert. Och precis som vi ville ha det. Vi två tillsammans med två vittnen. Flera underbara människor hörde av sig mitt i natten till lördagen och under morgonen med löfte om att ställa upp som vittnen om det fortfarande krisade. Och det värmde, det ska ni verkligen veta.

Alla ni som har gratulerat oss, tack så jättemycket för alla fina ord! Och ni kommer få se någon bild från bröllopet här i bloggen, det lovar jag.

Och så lite till panik

För en halvtimme sen berättade ena vittnet att han kan ha åkt på magsjuka. Jag började stressgråta!

Jag pallar inte riktigt. Jag gifter mig om mindre än fjorton timmar. Mitt hår ser ut som fan. Min sambo är dyngrak och fortfarande inte hemma. Jag hatar hans best man i skrivande stund och har inte en jävla aning om hur man fixar ett nytt vittne och allt papperselände halv ett på natten. Och det är lördag så allt är stängt. Så klart.

Jag pallar inte det här.

Nu är det nära!

Allt är färdigt för i morgon. Även skorna! Håret känner jag att det är inte lönt att stressa upp mig över just nu. Frissan får helt enkelt fixa det i morgon. Annars är det jag som blir en bridezilla.

Konstigt nog är jag helt lugn. Vilket känns otroligt konstigt. Jag trodde att jag skulle freaka ut vid det här laget. Speciellt eftersom min sambo blev kidnappad till sin svensexa i morse och som fortfarande inte har kommit hem. Men nada.

Nu ska jag äta kräftor och glo på Repmånad.

Den paniken, den stora paniken!

Bröllopet närmar sig med storsteg och jag är ett jävla vrak rent ut sagt. I måndags var jag hos frisören för att slänga in en toning i håret så att löshåret skulle smälta in perfekt i frisyren. Frissan visade mig färgkartan och pekade på en nyans inte helt olikt min naturliga kopparfärg. So far so good.

Över en timme senare såg jag mig i spegeln och fick en chock. Jag är chokladbrun. Jag upprepar - chokladbrun! Mitt löshår är inte chokladbrunt kan jag meddela. Det mattas ut! sa frisören och försökte lugna mig. Idag är det onsdag. Jag är fortfarande c h o k l a d b r u n i huvudet! Schemat på lördag tillåter inte direkt tidsutsvävningar som att försöka fixa till min hårfärg.

Som om det inte vore nog, jag har inte hittat några skor! Ni som har läst min blogg ett tag vet att skobekymmer är inte riktigt något som jag brukar ha. Snarare tvärtom. Men nu, det finns inte en sko som faller mig i smaken! Höll på att bryta ihop i en skoaffär tidigare idag för att det kändes så himla hopplöst.

Nu ska jag lägga mig i fosterställning och andas i en papperspåse.

I am Batgirl!

Min systeryster A skulle komma på fika igår. Trodde jag. Istället blev jag kidnappad till min möhippa! Jag stod i hallen och hoppade upp och ner utav glädje när jag såg min barndomskompis Mupp som jag inte sett på länge.

Efter massa champagne, drinkar och den törstiga sälen var det dags att byta kläder till rosa leggins och en batgirlklänning. So sexy. Sen bar det av in mot Växjö city där jag råkade tappa mina kalsonger, något jag glatt berättade för servitören.

Jag hade otroligt roligt! Fina underbara människor, massa skratt, god dricka och galenskaper!

Och nej, ni får inga bildbevis.

Riktigt så många får kanske inte plats

Men en ros för varje månad blir det. På lördag är det ett år sedan jag träffade min blivande man.

Det är bara fyrtiofyra dagar kvar nu och det pirrar i hela kroppen.

Det här med att gifta sig...

...Eller humor på hög nivå.

Jag har blivit medlem på Bröllopstorget, brudparens motsvarighet till Familjeliv.se. Fast, ibland känns det mer som en sandlåda för vuxna. Herregud säger jag bara! Om folk tycker att jag har bridezilladrag är det ingenting, INGENTING, mot många på Bröllopstorget.

En del blir, på riktigt, hysteriska, för att alla inte lägger ner hundratusentals kronor på bröllop med tillhörande fest. Andra blir hysteriska för att människor faktiskt lägger ner stora summor på bröllopsdagen. En del blir hysteriska för precis allting. Jag känner mig lugn som en filbunke i jämförelse när jag läser igenom en del forumtrådar. Mitt listskrivande ligger i lä kan vi säga.

Jag har så jäkla roligt så det är inte sant! Nästan så att the Big bang Theory kan slänga sig i väggen.

Jag visste att jag missat något viktigt

Jag har funderat ett par veckor på vad det är jag missar, vad det är för saker som krockar, utan att ha kommit på det. Ni vet, man har det malandes i bakhuvudet utan att komma på något även om man vet att det är viktigt.

Förrän i natt. Jag satte mig upp i sängen och började svära. Bröllopet krockar för fan med Stockholm Pride! Givetvis, givetvis, väljer vi helgen Pride firar 15 år och jag 5 år med Pride.

Nåja, jag får helt enkelt skippa paraden det här året och satsa mer på själva veckan. Hade tänkt vara drag queen i paraden men hey, det hindrar ju inte mig från att draga resten av veckans fester!

Det blir nog bra.

Kontrollfreak, jag? Inte då!

Jag känner mig maktlös, något så djävulskt! Och jag hatar det. Hade jag fått bestämma hade jag gått in och detaljstyrt alltihop, samtidigt avskyr jag mig själv för att jag vill in och peta. Vad jag pratar om? Möhippan givetvis. Den planeras tydligen för fullt och jag får inte veta ett endaste dugg. Det enda jag vet är att jag slipper gå på stan och sälja kyssar. Vilket jag tackar för.

Sambon säger att jag är fruktansvärd att hålla överraskningar för. Jag är alldeles för nyfiken och hatar att inte få veta något.  Kan ge honom delvis rätt där. Problemet med sambon är att han inte kan hålla tyst när han har en överraskning för att sen vägra säga vad det rör sig om. Har man sagt a får man säga b osv. Jag blir skogstokig och försöker pumpa alla i vår närhet på information.

Samtidigt som jag vill veta allt om möhippan, var när hur vilka så vill jag inte veta något. Jag vill att det ska bli tidernas överraskning och inte veta vad som väntar mig. Men jag håller på att dö av nyfikenhet här alltså.

Det känns lite som om jag har ett moment 22.

Houston, we have a problem!

Vi har fortfarande inte hört ett ord om vi fick lägenheten eller inte. Sista dagen att tacka ja var i torsdags. Idag är det tisdag. Hur många dagar behöver handläggarna egentligen på sig? Förstår dom inte att jag våndas av att vistas i ovisshet?

Men det finns ett annat problem, nämligen det här med inredning. Jag och K har två helt skilda stilar. Jag gillar när det är stilrent, så få prydnadssaker som möjligt. Gillar svart och vitt med någon stark accentfärg. Skulle lätt kunna ha en stor röd tavla med ordet red i vita bokstäver. Eller spika upp konturerna av en anka på väggen och dra ett snöre mellan spikarna.

K å andra sidan... Han gillar gothiska statyetter. Döden ni vet och liknande figurer. Och mörkt ska det vara. Helst ska alla ljuskällor strypas så att inte en enda liten blomma vill vara här. Jag älskar blommor och vill ha massor.

Hur ska vi kunna kompromissa om våra stilar? K verkar inte vara benhård i sin inredningsstil och verkar kunna tänka sig ändå att köra mer på min linje. Samtidigt vill jag inte kasta ut allt som är hans men att ha en bägare som hålls uppe av en skeletthand är ändå ingenting jag vill ha. Hur kan vi lösa det här? Hur gjorde ni?

Sing halleluja!

Jag har precis gått av mitt nattpass, är trött som fan, trängs på en buss som är full utav människor som uppenbarligen har Stefan och Krister som stora idoler, dömt på hur dom pratar, men vad gör det? Jag ska ju på ringjakt!