För drygt en vecka sen kom mannen hem och berättade att han klämt foten på jobbet. När han visade sin svullna och blåa fot propsade jag på att vi skulle till akuten. Varför det? undrade mitt geni till man och tillade att det var onödigt, han kunde ju stödja på foten!
Dagen efter ringer han hem från jobbet för att småprata. Bör tillägga att han a l d r i g gör det om det inte är något speciellt. Mycket riktigt, efter tio minuter kom det fram. K tyckte att han kanske borde uppsöka en läkare efter allt.
Efter många om och men fick jag iväg honom till akuten. Om jag svor på honom? Givetvis. Foten var ännu blåare och mer svullen än tidigare.
Sen var det skyttetrafik mellan akuten, hem igen, jourläkarcentralen, röntgen och åter till jourläkaren. Inget brutet som tur var.
Jag var febrig, snorig och ville ha ihjäl mina medtrafikanter samt min make lite då och då.
Med andra ord så har jag inte fått något medlidande alls eftersom K gnällt järnet och varit som en tre-åring.
Jag behöver en paus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar