onsdag 26 september 2012

Jag sörjer

Jag sörjer rejält ska ni veta. Känner sorg över att hösten är här, med allt vad det innebär, tjocka kläder, regn och vetskapen om att jag kanske inte kan cykla så länge till. Jag är nämligen livrädd för att halka på löv och dö. På riktigt. Det skulle inte förvåna mig om det vore så det gick till, min död alltså. På något sätt är det så typiskt mig. Maken säger att jag är klumpigare än någon annan och lyckas med helt omöjliga saker, som att sitta sönder en stol. Eller när jag halkade i badrummet, trots att jag stod helt still, och hade problem med att sitta under en vecka. Sådana saker ni vet.

Ibland sörjer jag över tiden som inte alltid räcker till. Mitt jobb tar mycket på psyket, att alltid vara på spänn, aldrig vända ryggen till och spana, hela tiden detta spanandet på tecken som tyder på motsatsen till det normala. Så normalt det nu blir.

Jag tror på pauser, pauser från varandra, pauser med sig själv. Och jag har i ärlighetens namn varit alldeles för dålig på det här med pausandet. Det börjar kännas nu. Inte som att jag ska gå in i väggen, absolut inte, men det är en omställning, fortfarande, mitt nya liv. Jag försöker fortfarande vänja mig vid att ha en make att komma hem till, en famn att krypa upp i, att alltid ha någon här.

Men vet ni vad jag sörjer allra mest? Att jag inte har något bra att läsa. Ja, så är det faktiskt.

1 kommentar:

ullebengtsson sa...

Då behöver du en höstkram.