K kallar mig lite kärleksfullt (hoppas jag) för sin julzilla. Jag älskar julen och lägger ner hela min själ i att baka, göra godis, pynta och pyssla. Tills julafton kommer, då vill jag bara att skiten ska vara över. Enligt mig är det ingen riktig jul utan mina föräldrars griljerade skinka, lax och julmust. Det sista är nog det viktigaste. En jul utan julmust, det är ingen riktig jul. Jag har även som tradition att göra julmustkyckling lagom till jul.
Igår när jag och sambon handlade jublade jag när jag gick förbi pallarna med julmust.
Woho, julmust, julen är nära! hurrade jag och försökte ignorera det faktum att musten funnits i butik sen oktober. K rynkade på näsan
usch, det är hemskt! utbrast han. Jag trodde att jag skulle svimma och var tvungen att stanna för att reda ut det här, på en gång. Visste han ens hur allvarligt det här var? Sa han fel? Ett skämt som gick fel? Han räknade väl inte in
Apotekarens i denna galenskap? Det är trots allt skillnad på julmust och julmust. Men nej, min kära sambo a v s k y r julmust, all julmust. Även
Apotekarens.
Det känns som att han ställde hela vår relation på sin spets med det här. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, kan jag smälta det här? Om han hatar julmust, vad blir då nästa steg? Våga vägra risgrynsgröt? Påstå att tomten inte finns? Men det viktigaste av allt, vem ska jag nu laga min julmustkyckling till?