Även en tjurig get måste vika sig

I ungefär tre månader har jag haft stora problem med yrselattacker, oftast på kvällarna när jag kopplar av och i samband med dessa skrämt livet ur min make. Eftersom min make är en förnuftig man har han propsat på att jag ska uppsöka läkare, som jag vägrat. Herregud, lite yrsel dör man inte utav!

Igår kom dock dom värsta attackerna jag varit med om, på jobbet dessutom, något som aldrig hänt innan och skrämde livet ur mig. Med andra ord erkände jag mig besegrad inför maken och ringde vårdcentralen idag.

Efter drygt två timmars väntan fick jag veta vad som är fel på mig- ingenting. Jag upprepar, i n g e n t i n g. Inte vad deras prover hade visat. Läkaren hänvisade till stress. Men herregud människa, stress? Varje jobbdag spelar jag i genomsnitt fyra Chicagorundor och tio Skip-bo. Det anses vara semester utav många. Men okej, mitt jobb innebär en psykisk påfrestning, det kan jag erkänna. Men ändå, stress? För fan. Jag köper det inte.

Andra teorin var mina matvanor. Vilka matvanor? undrade jag. Exakt sa läkaren. Så nu ska jag ha ett matschema på bestämda tider. Alltså, jag gillar mat. Men jag gillar att laga desto mer än att äta den. Och jag känner inte alltid när jag är hungrig. Så när jag är hungrig äter jag för mycket och fel eftersom jag och min kropp inte kan tolka varandra så bra. Okej, jag köper väl läkarens argument om att ett matschema kan vara bra. Men ändå, jag hatar när andra människor har rätt.

Petra - den tekniska idioten

I förrgår jublade jag av glädje - dosan till vår hemtelefon hade kommit och allt funkade! Jo tjena. En förvirrad systeryster K ringde på mobilen och undrade varför vi inte svarade. Det visade sig att det gick finemang att ringa ut men inte in. Den där bruksanvisningen hade tydligen en baksida också. Så nästa vecka kanske vi har en fungerande hemtelefon. Vi ska bara skicka in en överförelsefullmakt med snigelpost så vi inte behöver byta telefonnummer. Och sen berätta för det Stockholmsbaserade företaget vi numer anlitar att Växjö inte ligger utomlands.

Kökslamporna har vi inte heller fått upp. Vi ska anlita en elektriker för att montera upp dom. Seriöst, hur jävla svårt ska det vara att få upp några spotar i taket? Det kunde väl för fan stå på förpackningarna att en fackman behövs.

Har jag förresten berättat om helvetet jag gick igenom för att hänga upp några gardiner? Vid vår tripp till Ullared inhandlades bland annat gardinstänger som man kan förlänga. Jo tjena. När jag väl skulle få upp stängerna visade det sig att det inte alls gick att dra ut den inre stången för det fanns ingen. Vi har en fönsterbrädd på över två meter vid varje fönsterpar. Ullaredsstängerna var på knappt en meter. You do the math. En smula förargad köpte jag nya stänger. Kommer hem och får inte upp förpackningen. efter en stunds klippande hade jag även fått förstärkning av sambon som stod på en stol, redo att hänga gardiner. Frid och fröjd, stängerna gick att förlänga, precis som utlovat. Sen var det ju bara den lilla ynka detaljen att stängerna var fyra centimer för korta. Fyra jävla centimeter! Jag bröt ihop en smula kan vi säga.

Det hela slutade med att jag fick kombinera alla gardinstänger och skita i mina fina ändstycken som givetvis inte passade på dom nya stängerna. Men jag fick upp gardinerna, det fick jag. Sen försöker jag skita i det faktum att det ser ut som fan.

Det är väl bara att bita i det sura äpplet

Jag bäddade sängen innan och vad händer? Sängen går sönder. Fan vad roligt.

Att köpa ny säng precis så här innan jul och flytten är precis vad vi behöver. För vi har ju inga andra utgifter eller riskerar stå med dubbel hyra en månad. För att återigen sparka på den som ligger kommer inte sängen vi kollat på innan i butik förrän i februari.

Fuckfuckfuckfuckelifuck säger jag bara.

Jo men det går väl lite åt rätt håll

Idag kom äntligen mitt tillstånd för att få övningsköra. Känns som en liten delseger i detta byråkratiska helvetesland. Jag har verkligen längtat efter att få komma igång med körkortet men efter allt strul känner jag mig mest trött när jag tänker på det.

I morgon ska vi till körskolan och visa upp oss. Håll tummarna för att kursledaren känner igen oss, speciellt K så han slipper gå om introkursen och för att jag inte tappar humöret. Jag har en nätt jobbhelg på en sisådär trettiosex timmar och att börja passet med att vara på pissigt humör är inget jag vill. Vill inte heller att min stackars man ska sitta i över tre timmar igen på en kurs han redan gått pga körskolan gjort en miss i systemet. Som dom även förnekar genom att påstå att jag inte är ärlig.

Som sagt, en smula trött på det är jag. Men jag är i alla fall snygg i håret. Men håll tummarna för oss i morgon är ni snälla.

Vissa har tummen mitt i handen

Jag har inte ens några.

Vi påbörjade projekt montera ihop möbler igår. På sex timmar fick vi ihop fyra stolar och tre fjärdedelar av köksbordet. I början skämtade vi mycket med varandra på det råa vis vi brukar. Efter en stund haglade svordomarna. Speciellt när vi la oss en kort stund på sängen för att pusta ut och sängen brakade sönder.

Idag fortsatte vi. Köksbordet hägrade och vi var beslutsamma, nu skulle vi klara det. Efter många men håll den still! Still sa jag! och Neej, andas inte ens på bordsbenet, hör du det?! lyckades jag få i den sista skruven. Dagens middag intog vi stolt vid det nya bordet och inte ute i hallen där vi tillfälligt placerade det gamla som vi gjorde igår.

En smula hög av hybris tog jag tag i ena dvd-hyllan när K var och handlade. Stolt fick jag i mutter efter mutter, plugg efter plugg för att sedan konstatera att det mesta var fel. Jag hade varit så säker på min sak att jag även slagit dit pluggen med rätt mycket kraft. Vi plockade isär hyllan med hjälp utav en skiftnyckel, en sax och en sockertång.

Vi beräknar att vara klara någon gång nästa vecka.

Jaha, vad har ni gjort idag då?

Jag har stirrat döden i vitögat

Jag och K var på Ikea igår. Efter att jag hade jobbat natt, sovit två timmar och hade en begynnande hunger. Kombinera detta med vissa tendenser till att hata människor utan struktur som bara står och glor i en gång och är oerhört ineffektiva så får ni djupa andetag samt tankar om att meja ner varenda jävel med en överdimensionerad kundvagn. Glömde jag säga att det dessutom var lönehelg?

K hade en vision, att hitta bokhylla och dvdställ. Jag hade en helt annan vision. Det hela slutade med att vi kom ut med två bokhyllor, två dvdställ, ett köksbord, fyra stolar samt lite annat smått och gott som vi (läs: jag) ansåg vara nödvändigt. K undrade oroligt ett par gånger om allt verkligen skulle få plats i bilen. Det löser sig! svarade jag.

På vägen till bilen la vi (läs: K) upp en strategi för hur alla kartonger skulle rymmas i bilen. När vi väl lyckats lokalisera bilen på den överfulla parkeringen insåg vi att bilen var lite kort. Även med nedfällda baksäten. När vi höll på att trixa och fixa som bäst kom ägarna till bilen jämte oss. Paret, speciellt han, följde våra strapatser väldigt roat. Mannen fnissade när jag kom på den briljanta idén att om passagerarsätet fördes fram nästan maximalt fick nog bokhyllorna plats. Sen var det den lilla detaljen att jag skulle komma in i bilen också, vilket K ansåg att jag skulle testa. In var inga direkta problem, om jag vinklade benen som trycktes upp mot handsfacket. Sen var det den där andra lilla detaljen, att komma ut. Jag fick greppa om översta dörrlisten och taket, dra mig ut en liten bit, vinkla högerbenet samtidigt som jag tryckte vänsterbenet mot instrumentbrädan till för att sen kunna lyfta och få ut höger fot. Därefter fick jag dra mig upp lite till för att få ut benet, vinkla överkroppen och häva mig ut längs med sidan av bilen. Då bröt mannen ihop totalt.

När vi väl fått in allt i bilen stirrade K på mig med stora ögon. Men du, jag vet inte om jag kan växla nu...sa han tyst. Varpå mannen började skratta så att tårarna rann. K rusade in i bilen för att kontrollera statusen på växelspaken och konstaterade att jodå, växla kunde han men troligen inte lägga i backen. Vilket ställde till det lite för oss eftersom vi hade en bil precis i rutan framför. Medan jag stod och funderade på om vi kunde knuffa ut bilen testväxlade K och insåg att växelspaken gick precis under kartongerna, med knappt två millimeters marginal. Jag har alltid varit en jävel på tetris! sa jag glatt och fick en tom blick till svar från K. Han svarade med att smälla igen bagageluckan och frågade om det inte var dags för mat.

Väl hemma i Växjö igen var jag överlycklig över att kunna räta på benen och glädjedansade lite över det faktum att nu var det bara att bära in möblerna, sen var vi i hamn! Jo tjena. När jag plockade i bilen sprang K in för att låsa upp dörren till lägenheten för att sen pallra upp entrédörren. Helt plötsligt hörde jag hur entrédörren slogs igen och en massa svordomar på norrländska bakom mig. Nycklarna...brickan...Allt ligger på byrån i hallen! Vi kommer inte in och ytterdörren är vidöppen väste K. Vi testade att ringa till grannarna på porttelefonen men ingen svarade. Slutligen bestämde vi oss för att stå vakt vid båda entrédörrarna och smita in när någon granne kom. Till saken hör att det är inte så värst stor trafik in och ut ur det huset. Vi var beredda på att stå där någon timme eller så. Vilket fick mig att nästan börja lipa av trötthet. Men, det påstås att Gud hör bön och i det här fallet tröttnade väl hen på att bevittna mitt svärande och tandagnissel och sände ut en vänlig själ efter tio minuter som skulle in.

Men själva möbelmonterandet har vi skjutit upp. Vi var inte mentalt redo så att säga för ytterligare en strapats.