torsdag 16 januari 2014

Jag är så himla logisk

Just nu är jag mitt inne i min nattperiod på jobbet. Det innebär att jag tvingar mig att vara vaken hela nätterna, även när jag är ledig. Så.Jävla.Tråkigt. Dessutom är det förödande för min ekonomi. Vad gör jag när filmerna är slut, serierna gör mig uttråkade och böckernas ord flyter ihop? Jo, jag surfar runt på diverse bloggar som ger mig tips på vad jag måste ha i min necessär och i badrumsskåpet.

I natt bestämde jag mig för att nej nu jäklar har jag shoppingförbud på nätet. Åtminstone nattetid när hjärnan är för lättpåverkad. När jag gick och la mig vid halv sex i morse var jag mäkta stolt över mig själv, inte en enda pryl hade klickats hem, bara kikats på.

Sen att jag kom ut från Make Up Store i eftermiddags med en massa nya roligheter tycker jag inte att vi pratar om.

måndag 13 januari 2014

Hemnetknarkaren

Vi har bestämt oss för att flytta. Lägenheten är för liten och på tok för dyr, trots att vi älskar den. Hyresmarknaden i Växjö är tyvärr inte mycket att hurra för i nuläget. Vi har slängt ut krokar men utan att få napp. Finns det inte något i dom stora hyresbolagen kanske vi hittar något privat. Jo tjena. Det enda vi lyckats lokalisera är en lista som känns smått inaktuell.

Jag älskar Hemnet, vi har hittat flera fina lägenheter som vi kan tänka oss att buda på, men, vill vi äga vårt boende? Vi planerar inte att bli kvar här i staden i så många år till, ska vi verkligen investera i ett boende så kortsiktigt? Att boende är en bra investering, oftast, är det ingen frågan om, men herregud, vill vi?

Men, hej!

Ja, jag vet, jag är en kass bloggare. Eller, "lat bloggerska" som någon nyligen kallade mig med glimten i ögat. Ni ska veta att jag har velat skriva så mycket men att orden och energin har varit borta. Och är borta till stor del fortfarande.

För åttioåtta dagar sedan rämnade hela min värld. I nästan en månad låg jag bara i soffan och grät. Jag slutade sova. Enda sömnen jag fick var när jag av ren utmattning kraschade för att några timmar senare vakna upp och börja om. Mat smakade inte längre och det lilla jag fick i mig kräktes jag upp. Varenda gång någon sa "men du, du är stark, du klarar det här!" bröt jag ihop. För en gångs skull ville jag inte vara stark, jag ville få vara svag för en stund. Alla dagar flöt ihop, en vecka kändes som ett år. Jag minns inte begravningen. Jag minns inte vilket väder det var, inte heller vilken dag. Det enda jag minns är lila blommor och hur min man kramade min hand.

Åttioåtta dagar. Herregud.