Vi är så himla händiga!

I en liten butik i Haparanda köpte vi ett jättefint nyckelskåp. Som vi givetvis inte satt upp. Förrän ikväll.

Jag och min sambo är inte kända för att vara händiga och för en gångs skull tänkte vi göra allt förutom att ringa min syster och be henne hjälpa oss. Och allt gick kanonbra!

Tills vi hängde upp skåpet.... Då såg vi att magneten är för svag för att orka hålla dörren stängd. Givetvis. Klart att något ska jävlas för oss.

Tips på hur vi kan fixa det hela?

Men hur tänkte jag där?

På onsdag ska jag åka kärringarundan och leta tyger. Så långt är allt bra. Men eftersom jag inte har körkort fick jag muta med mig någon som har det. Min mamma. Genom ett besök på Ullared innan vi drar vidare till Kinna.

Och börjar jobba vid 21 på onsdag kväll.

Oh dear sweet lord, hur fan kommer det här att gå?

Men seriöst Växjö stad?

Vita överdimensionerade vita ägg på stortorget? Det räcker inte med discobollen i ena sjön? Ni var bara tvungna va?

Den ångesten alltså

Som ni vet är jag lite petig med att saker och ting ska matcha och vara i jämnt antal. Idag blev min sambo varse om hur petig jag är. Jag var på jakt efter en blomma till vårt sovrumsfönster efter att den ena dött. Den andra frodas och lever prima liv. Alltså, iväg till Blomsterlandet för att köpa en likadan och sen hem igen. Lätt som en plätt. Jo tjena... Blomsorten fanns men inte i den färgen jag vill (läs: behöver) ha. Jag fick en smula panik.

Sambon, som inte förstod allvaret i det hela, föreslog en annan sort, vilken sort som helst. Jag trodde jag skulle tuppa av! En a n n a n sort? En annan färg? Han är ju galen! Efter extremt mycket velande fick jag bita i det sura äpplet och helt enkelt ta en annan blomma. Men färgerna matchar åtminstone blomman i sovrummet. Men det gör ont i hjärtat, det ska ni veta.

Nu ska jag lägga mig i fosterställning och gråta en stund.

Hur tänkte jag där?

Efter att inte ha ätit på tolv timmar, sovit knappt fyra timmar efter ett jobbigt arbetspass och tampats med spänningshuvudvärk var det nog inte så smart att åka till city gross för att storhandla. På en löningsdag. Efter klockan tre. Med en massa barnfamiljer.

Vi kan nog säga att jag inte tänkte alls.

Bad hair day?

Jag lyssnar numer till namnet Stig-Helmer.

Och sen har jag kanske lärt mig att inte somna med stylingprodukter i håret.

Jag tänkte väl inte riktigt nej

Jag har känt mig hängig ett tag. Seg, snorig, ont i huvudet och så vidare. Jobbet har fått ta skulden, att dygnsrytmen är fel.

Idag när jag stod och betraktade min vackra urna med blommor och björkris slog det mig. Björkris. I vatten. Björkris som håller på att slå ut. Jag är allergisk mot utslagen björk.

Bra där Petra!

Jag skall giva er på moppo!

Innan jag åkte norrut sa alla åt mig att det är inte kallt alls där uppe. Trots att det är tio minus kan man gå med öppen jacka, för det känns liksom inte. Luften är helt annan! sa folk.

Ursäkta mig alltså, men alla ni som kom med detta "råd", har ni ens varit norrut? Det är svinkallt kan jag meddela. Så fort vi ska utanför dörren har jag på mig långkallingar under jeansen, en stor jävla dunparkas och givetvis mössa och vantar samt luvan uppdragen. Och fryser. Som jag fryser! Jag får fan aldrig upp kroppstempen ordentligt.

Annan luft och inte alls kallt pyttsan!

Du vet att du är trött när...

...Du råkar ha i kardemumma i köttbullssmeten.

"Bakom flötet", mitt nya namn?

Jag var inne en snabbis på Face innan idag och fick ögonbrynen plockade. Det är lite skönt att skämma bort sig själv ibland. Speciellt nu när vi ska upp till Stockholm i helgen. K ska introduceras för min icke-biologiska familj samt jag ska träffa hans brorsa.

När jag satt där på stolen och blev plockad kände jag mig tvungen att prata lite med make upartisten. Alltså, det känns ingenting när du plockar mina bryn, det är som en liten fjäder som går över brynet sa jag. Hon stannade upp med sina aktiviteter vilket fick mig att slå upp ögonen. Jag kammade dina ögonbryn, jag har inte ens börjat med själva plockningen ännu sa hon och såg konstigt på mig.

Joråsåatteh...Och bilen, den går bra?

Bra start på dagen?

Kvart i nio i morse befann jag mig på vårdcentralen, redo att få mina öron kollade. Tjugo i tio kommer en stressad sköterska springandes och ber om ursäkt. Jag hade blivit bortglömd.

Ingen fara på taket kände jag och fick mina öron spolade. Nu hör jag normalt på ett öra och har diagnosen dubbelsidig infektion pga eksem i hörselgångarna. Recept på kortisondroppar blev det och tips om utvidgande nässpray.

In på apoteket där jag snabbt fick hjälp. Härligt härligt! jublade jag inombords. Den sa kvinnan att mina droppar inte fanns men att jag kunde få en salva. Vilket hon var tvungen att få tillstånd om först.

En halvtimme senare ser kvinnan mig och ser helt bestört ut. Jag hade blivit bortglömd. Igen. Ett par minuter senare var allt fixat och jag kunde skynda vidare.

Men det får ju mig att undra, ser jag ut som en liten grå mus eller?

Alltså, det här med att virka

Visst är det ett enda stort tantgöra? Jag tror jag lägger ner det projektet. Det är inget som en cool, ung och hipp tjej som jag ska syssla med, visst är det inte? Jag ska göra helt andra saker, som att graffitimåla egna tavlor med fjortisdjupa budskap på. När jag inte är ute och sveper en massa tequila på diverse klubbar vill säga. Det är mer passande för min ålder.

Sen behöver vi inte prata om att jag blev förbannad efter en halvtimmes virkande eftersom virkning uppenbarligen är en diskriminerande hantverkskonst som exkluderar oss vänsterhänta och därefter beslöt mig att avsluta det hela. Det känns lite bättre att skylla på det än att erkänna att mitt tålamod och jag borde nog gå på en sådan där mindfulnesskurs tillsammans.

Jag väljer att kalla min nya kreativa nyskapande konstinstallation för Jag säger inte att du är misslyckad och ser ut som en dåligt formad blindtarm, jag säger bara att all konst är inte bra konst och bör kanske sakta kvävas i sin linda.

Morbid humor?

Jag gjorde indisk lammgryta tidigare ikväll. K skrattade en hel del när jag putsade köttet.

Jag stod nämligen och sjöng bä bä vita lamm.

Nej, jag har väl inte alltid alla kantareller i korgen.

Nej då, jag är inte alls förbannad, varför tror du det?

Jag har ju bara väntat på mitt övningskörningstillstånd i runt en månad och K på sitt handledarbevis i tre veckor. Blev inte alls sur efter ett litet samtal som sa att mitt tillstånd skickats för snart tre veckor sen till min gamla adress i Stockholm. Jublade verkligen när det inte blivit inrapporterat från körskolan att K gick introkursen med mig utan bara jag som gått den.

Jag blev sannerligen inte mer förbannad när chefen på körskolan ringde upp och sa att i deras system gick K inte alls på kursen. Jag var själv. Jodå. Jag satt och pratade för mig själv, kysste mig och kramade mig samt svarade på alla frågor som var riktade till K på kursen också. För han var ju inte med, det var bara jag. Det blev inte alls droppen när chefen sa att vi får knata ner till körskolan för att visa upp oss för personen som höll i kursen. Fast, hon är bortrest en vecka och jobbar visserligen bara halvdag nästa fredag. Och så är hon ju ute och kör också. Jag och K jobbar ju inte eller så så vi kan lätt hänga på körskolan hela dagen för att se om hon eventuellt kommer ihåg oss. Annars får K gå om kursen.

Givetvis är det ju bara inte en enda sak som ska jävlas är precis allt kan gå åt skogen. Det är för att jag dödade den där spindeln, visst är det Karma? Jag hatar dig innerligt just nu.

En liten spontan tanke

Jag lyssnar på Ligga med P3 eller Hångla med P3 eller vad det nu heter. Ämnet är kärlek! Och givetvis ska programledaren intervjua barn om vad kärlek är för något. Skitbra tanke, det är det.

Men, att intervjua barn, som man normalt sett har rätt svårt att förstå vad det är dom snoriga små sakerna säger, som dessutom pratar på en bred skånska, är det verkligen så bra? Är det det? Kalla mig gärna konservativ men när jag lyssnar på radio vill jag gärna höra vad som sägs utan att behöva gissa mig till varje ord.

Dåtiden upprepar sig

Jag fick min vilja igenom igår. Nu har vi fyra nya lampor som ska upp i lägenheten. Lampor ja... Jag är väl inte direkt känd för att vara teknisk.

Lampan i vardagsrummet var först ut. Efter fyrtio minuter försökte vi tejpa upp skiten. Det gick. I ungefär en halv minut, sen fick jag lampan på foten. Men nu sitter den uppe iaf. Nästan. Den funkar inte riktigt efter något krabb med sladden som är för lång.

Någon som kan det här med att skarva?

Hemsökt?

Jag satt och darrade av skräck innan. Befinner mig i skrivande stund på jobbet, låg i soffan, zappade runt på tv:n och pillade mig i naveln, uttråkad som jag var. Hörde hur katten åt i köket, allt var som vanligt. Fast vänta nu... Katten åt i köket? Katten som jag en kort stund tidigare släppt ut? För jag hade väl släppt ut Pelle? Vände mig om mot matskålen och såg ingen katt. Inga ljud hördes. Vände mig om och återgick till det ointressanta på tv:n när jag hörde samma ljud igen. Vidskeplig som jag är undrade jag vad det var frågan om. Ljudet fortsatte, hördes tydligare och med kortare mellanrum än tidigare. Jag vågade inte vända ryggen mot köksdelen igen utan satt som fastklistrad, livrädd.

Sen började jag skratta, herregud vad löjlig jag kände mig! Det övernaturliga var i själva verket bara kaffebryggaren som stod på och kannan protesterade över värmen.

Herregud.

Pejlhalsband nästa?

Ibland borde jag seriöst inte få gå utanför dörren. Det är nästan så att jag får skämmas.

Jag jobbar på en väldigt liten ort. Vi snackar en håla med i snitt två tusen invånare. En sådan håla där alla vägar leder till ICA/apoteket/posten/ölhaket/pizzerian/traktorparkeringen. En av mina boende ville bestämma vägen vi skulle gå under vår kvällspromenad. Nemas problemas! tänkte jag och rattade rullstolen efter diverse direktiv. Tio minuter senare var jag vilse. I ett fuckingjävlavillaområde. Dessa områden är värre än labyrinter ska ni veta. Och det har ingenting med mina tendenser till att gå vilse.

Tjugo minuter senare hade jag lyckats hitta ut. Tjugo minuter är vad det tar att gå runt hela byn på ett ungefär. Jag trodde nästan att vi skulle få övernatta under en gran eftersom jag är alldeles för stolt för att fråga efter vägen.

Min kollega skrattade en smula åt mig när jag svettig och trött kom tillbaka med en jublande glad boende.

Jag är nyopererad

Jag kom nyss från läkaren, en rutinkontroll som slutade med operation.

Som väldigt ljus i hyn och rödhårig håller jag mig som bekant gärna borta från solen. Men ibland händer det att mina födelsemärken växer, kliar och växer lite till. När märket på min högra arm, ett märke jag haft hela livet, började krabba var det bara att boka tid och kolla upp saken.

Jaha, det här får vi ta och operera bort! sa läkaren. Operation... Mina tankar började genast vandra. Hur dom slängde upp mig på en brits och rusade mot operarationssalen. Sköterskor och läkare överallt. Full narkos. Vi förlorar henne! Kämpa Petra, KÄMPA! skrek dom åt mig, rädda att detta unga liv skulle glida dom ur händerna. Jublet som uppstod när dom lyckats rädda mig. Den glatt leende läkaren som försäkrade mig att detta var ett rutiningrepp väckte mig ur mitt tillstånd.

Tio minuter efter att jag fått bedövning och låg på britsen i undersökningsrummet var pricken borta och jag var sex stygn rikare.

Jag har stirrat döden i vitögat

Jag och K var på Ikea igår. Efter att jag hade jobbat natt, sovit två timmar och hade en begynnande hunger. Kombinera detta med vissa tendenser till att hata människor utan struktur som bara står och glor i en gång och är oerhört ineffektiva så får ni djupa andetag samt tankar om att meja ner varenda jävel med en överdimensionerad kundvagn. Glömde jag säga att det dessutom var lönehelg?

K hade en vision, att hitta bokhylla och dvdställ. Jag hade en helt annan vision. Det hela slutade med att vi kom ut med två bokhyllor, två dvdställ, ett köksbord, fyra stolar samt lite annat smått och gott som vi (läs: jag) ansåg vara nödvändigt. K undrade oroligt ett par gånger om allt verkligen skulle få plats i bilen. Det löser sig! svarade jag.

På vägen till bilen la vi (läs: K) upp en strategi för hur alla kartonger skulle rymmas i bilen. När vi väl lyckats lokalisera bilen på den överfulla parkeringen insåg vi att bilen var lite kort. Även med nedfällda baksäten. När vi höll på att trixa och fixa som bäst kom ägarna till bilen jämte oss. Paret, speciellt han, följde våra strapatser väldigt roat. Mannen fnissade när jag kom på den briljanta idén att om passagerarsätet fördes fram nästan maximalt fick nog bokhyllorna plats. Sen var det den lilla detaljen att jag skulle komma in i bilen också, vilket K ansåg att jag skulle testa. In var inga direkta problem, om jag vinklade benen som trycktes upp mot handsfacket. Sen var det den där andra lilla detaljen, att komma ut. Jag fick greppa om översta dörrlisten och taket, dra mig ut en liten bit, vinkla högerbenet samtidigt som jag tryckte vänsterbenet mot instrumentbrädan till för att sen kunna lyfta och få ut höger fot. Därefter fick jag dra mig upp lite till för att få ut benet, vinkla överkroppen och häva mig ut längs med sidan av bilen. Då bröt mannen ihop totalt.

När vi väl fått in allt i bilen stirrade K på mig med stora ögon. Men du, jag vet inte om jag kan växla nu...sa han tyst. Varpå mannen började skratta så att tårarna rann. K rusade in i bilen för att kontrollera statusen på växelspaken och konstaterade att jodå, växla kunde han men troligen inte lägga i backen. Vilket ställde till det lite för oss eftersom vi hade en bil precis i rutan framför. Medan jag stod och funderade på om vi kunde knuffa ut bilen testväxlade K och insåg att växelspaken gick precis under kartongerna, med knappt två millimeters marginal. Jag har alltid varit en jävel på tetris! sa jag glatt och fick en tom blick till svar från K. Han svarade med att smälla igen bagageluckan och frågade om det inte var dags för mat.

Väl hemma i Växjö igen var jag överlycklig över att kunna räta på benen och glädjedansade lite över det faktum att nu var det bara att bära in möblerna, sen var vi i hamn! Jo tjena. När jag plockade i bilen sprang K in för att låsa upp dörren till lägenheten för att sen pallra upp entrédörren. Helt plötsligt hörde jag hur entrédörren slogs igen och en massa svordomar på norrländska bakom mig. Nycklarna...brickan...Allt ligger på byrån i hallen! Vi kommer inte in och ytterdörren är vidöppen väste K. Vi testade att ringa till grannarna på porttelefonen men ingen svarade. Slutligen bestämde vi oss för att stå vakt vid båda entrédörrarna och smita in när någon granne kom. Till saken hör att det är inte så värst stor trafik in och ut ur det huset. Vi var beredda på att stå där någon timme eller så. Vilket fick mig att nästan börja lipa av trötthet. Men, det påstås att Gud hör bön och i det här fallet tröttnade väl hen på att bevittna mitt svärande och tandagnissel och sände ut en vänlig själ efter tio minuter som skulle in.

Men själva möbelmonterandet har vi skjutit upp. Vi var inte mentalt redo så att säga för ytterligare en strapats.