Men skit ner er!

Ni vet var jag står i barnfrågan, här blir det inga barn. Punkt slut. Men eftersom vi lever i ett jävligt normativt samhälle där man ska vilja skaffa barn och ha 2,5 ungar, en Volvo kombi och fan vet vad, bombaderas jag med den jävla barnfrågan.

Jag och min make (känns konstigt att säga/skriva/läsa det, min make...) bestämde oss rätt fort för att vi skulle gifta oss och sen gick allt undan. Detta fick en del människor att lyfta på ögonbrynen och tro att vi gifte oss enbart för att jag var på smällen. Så fort någon nämnde ordet gravid i kombination med ett samtal riktat till mig gnisslade jag tänder. Till sist orkade jag inte ens förklara att nej, jag vill inte ha barn och ja, jag menar någonsin för människor att jag drog till med en annan taktik. Jag berättade att jag drack vin och annat som man inte ska göra som gravid. Jag orkade inte förklara en gång till att jag inte vill ha ungar och varför. Det blev liksom enklare att varken säga bu eller bä om framtiden utan endast förneka läget i nuet. Hur påverkade är vi egentligen  inte när det kommer till skaffa barn-normen?

Sen vi gifte oss och makens semester tog slut har han blivit den nya måltavlan på hans jobb. Nio av tio som har grattat honom har ställt följdfrågan jaha, när kommer barnen då? och liknande. Min make vill inte heller ha barn men han är lite mer finkänslig när han lägger fram det och tänder väl inte riktigt på alla cylindrar som jag kan göra.

Men jag blir så förbannad varje gång vi får frågan. Dessutom är det oerhört okänsligt! Tänk om vi kämpar för att få barn utan att lyckas? Tänk om vi mår uselt av att se andra med sina gravidmagar och barnvagnar? Jag kan inte ens föreställa mig hur jävligt det skulle kännas! Vi snackar om att klampa in i människors privatliv med den här tillsynes ofarliga frågan. Men herrejävlar vad den kan såra! Även jag som inte vill ha barn känner en enorm press och mår faktiskt bitvis dåligt över att jag borde vilja ha barn men som verkligen inte vill.

Jag vet att jag har tagit upp detta ett antal gånger tidigare men det känns fortfarande lika jävligt och gör mig fortfarande förbannad.

På nya äventyr i Glennsville!

Okej, vi kom iväg till Göteborg i lördags. Jag var väl inte på topp om vi säger så. Men febern hade lagt sig och jag såg fram emot att sova på tåget. Ni vet, riktigt kura ihop sig under jackan och stensova ett par timmar. Som man gör på tåg.

Tåg ja... Grejen är den att det tydligen byggs om lite på en station där typ alla tåg passerar. Med andra ord - inget tåg för Kakan. Plockade ut våra biljetter där det stod buss på tydligt SJ-språk. Sen ingenting mer. Knatade fram till en infodisk och fick utpekat var bussen skulle stå. Vi traskade dit, såg en buss med skylten Värnamo. Vi skulle inte till Värnamo, vi skulle till Hestra. Efter ett samtal med busschauffören, som visste ännu mindre än vi, blev jag en smula irriterad. Vi kan säga att namnet SJ förekom i mindre smickrande ordalag hos mig.

Efter många om och men kom det några tågvärdar och förklarade att det inte var bussen vi skulle åka med. Vi skulle åka med några andra bussar. Fast när dom skulle komma visste dom inte helt säkert, förhoppningsvis snart. Amentacksåjävlamycket. Lagom tills min rumpa höll på att trilla av utav kölden kom det ett par bussar. Som vi skulle åka med. Jag jublade! Sömnen låg inom räckhåll och jag visste inte till mig utav lycka och trötthet.

Sen satte det sig en förälder med sitt barn bakom oss. Jag slutade jubla samtidigt som ungen började skrika och sparka i mitt ryggstöd. Precis när jag höll på att somna till började ungen skrika, givetvis. Om vi säger så här, jag är glad att jag fortfarande har mina trumhinnor intakta.

Hestra kom och jag jublade - sova på tåget! Jo tjena...Vi hamnade mitt i en grupp med högstadieungar på skolresa. Och vad hatar jag mer än skrika småbarn? Exakt, förpubertala högstadiekids. Jag satt och kokade. Speciellt när ungarna började sjunga bella är mongolajd! Om och om igen. Tydligen var Bella en klasskompis och mongolajd det nya ordet för mongolid. Vad läraren gjorde? Ingenting.Jag blev en smula förbannad och sa att nu fick det fan räcka, man håller inte på så. Ungarna tystnade och läraren såg chockad ut. Lagom till vi anlände till Borås somnade jag.

Sen var det det där med att hitta till hotellet. Jag hade mest lust att slänga mig på trottoaren och lipa a la Petra 3 år. Centralt beläget nära Centralstationen stod det. Ursäkta mig men en kvarts promenad är i n t e centralt beläget enligt mig. Men rummet var fint.

Efter en liten shoppingrunda och mat ville jag bara dyka ner i sängen. Liseberg fick vänta till en annan gång med andra ord. Resten av kvällen spenderade jag skakandes av köld under två täcken. Inget holabaloo där inte som ni säkert förstår.

Men, hur sjuk jag än är så kan jag inte missa en hotellfrukost. Det går bara inte. Satt vid bordet och trodde jag skulle svimma rakt ner i filen med den färska frukten. En väldigt god frukost för övrigt. Sen gick jag och la mig igen.

På tåg/bussresan hem lyckades jag faktiskt få lite sömn trots att samma jävla unge som ovan satt ett par säten bakom mig i bussen. Lyckan när jag längst ner bland allt bråte i handväskan hittade ett par hörlurar, den lyckan alltså! Går knappt att beskriva.

Om två veckor ska vi till Kolmården, då tar vi bilen. Det var vi rörande överens om. I helvete heller att jag sätter min fot på ett tåg igen den närmsta tiden.

Jaha, och hur har ni haft det i helgen?

Vår är inte bara solsken

Det innebär ungar också.

Strax bortanför vår lägenhet finns det en lekplats. Giv mig styrka säger jag bara. Det är rätt barntätt i det här området så ungarna flockas oftast just där. Innan ikväll tänkte jag koppla av med en cider och en bra bok ute på balkongen. Det kunde jag ju glömma. H.E.R.R.E.G.U.D. vad barn kan vara högljudda! Det hela slutade med att jag gnisslade tänder och funderade på att slänga mina odlingskrukor i mjukplast på glinen.

Idag gick Växjö-loppen av stapeln och vi la oss på en utav alla gräsplättar utmed sjön för att heja på folk vi känner. Det KRYLLADE av barn! Jag lyckades ändå stå ut i två timmar innan jag blev så pass matt i huvudet att jag ville hem.

Och nej, det är inte gulligt när din unge sitter och käkar sand!

Varför kan det inte finnas en barnfri dag eller liknande?

Vissa saker är mer okej än andra, tydligen

Fd kollega: Jaha, så du vill fortfarande inte ha några barn? Men du ska se att du ändrar dig i framtiden och skaffa ett helt fotbollslag! Något som är okej att säga, tydligen.

Jag: Jaha, så du vill fortfarande ha barn? Men du ska se att du ändrar dig i framtiden! Det här är inte okej att säga, tydligen.

Själv har jag lite svårt att förstå varför någon har rätt att sätta sig över mitt icke-skaffa barnbeslut men jag har inte rätt att göra detsamma till någon som vill ha barn.

Dum fråga får ännu dummare svar

Det stod en unge och glodde på mig när jag väntade på bussen. Jag gillar inte när människor stirrar på mig, allra minst tidigt på morgon. Lyckades dock stå emot mina impulser om att vilja räcka åt tungan och peka fuck you åt styggelsen.

Varför har du så stora bröst för? Det har min mamma också! Är du en mamma? sa trolltyget åt mig. Jag bara stirrade på mamman som såg väldigt obekväm ut och lamt försökte släta över det hela.

Nej, svarade jag, jag är ingen mamma, jag har stora bröst för jag gillar att slänga dom runt halsen när det är kallt ute.

Om den avsaknade kärleken till barn

Grannen ovanför har ett gäng ungar. Jag gillar dom inte. Idag blev det liv strax efter fem på morgonen. På min sovmorgon. Efter gårdagens pissiga start var jag inte sugen på en till. Herregud, jag behöver min skönhetssömn, är det för mycket begärt?

Åh, dom är ju sååå söta! sa en annan granne till mig häromdagen. Nej, det är dom inte. Småbarn är endast jobbiga, skrikiga och klängrankor. K jämförde barn med mitt jobb och tyckte det var en klockren liknelse. Eh, nej? Ja, jag tar hand om människor på mitt jobb som inte kan klara sig själva, det gör jag. Men det finns två stora skillnader. 1, jag får betalt. Nej, barnbidrag räknas inte som "lön". 2, jag kan gå hem. Det går inte med småbarn. Man slipper dom aldrig.

Dessutom är barn skitiga, snoriga och kräver alldeles för mycket uppmärksamhet för att jag ska palla med dom. Och dessa barnvagnar, h e r r e g u d! Glöm stridsvagnar, en förälder med en stor barnvagn är betydligt effektivare i strid, dom viker sig inte för något. Be om ursäkt när dom kör på någon gör dom inte heller.

Ni anar inte hur mycket jag önskar att antalet småbarn i vårt nya hus är minimalt. Vi slipper åtminstone ha en lekpark precis utanför fönstret. Man  får vara glad åt det lilla.

En liten spontan tanke

Jag lyssnar på Ligga med P3 eller Hångla med P3 eller vad det nu heter. Ämnet är kärlek! Och givetvis ska programledaren intervjua barn om vad kärlek är för något. Skitbra tanke, det är det.

Men, att intervjua barn, som man normalt sett har rätt svårt att förstå vad det är dom snoriga små sakerna säger, som dessutom pratar på en bred skånska, är det verkligen så bra? Är det det? Kalla mig gärna konservativ men när jag lyssnar på radio vill jag gärna höra vad som sägs utan att behöva gissa mig till varje ord.

Det är underbart med lokaltrafik

Det är vara att sätta sig på en buss dom går hyfsat ofta, luta sig tillbaka och njuta av tillvaron. Idag hade jag dock mer än gärna haft körkort.

När jag satt och njöt av livet som allra bäst invaderades bussen av barn. Ungar som kommunicerar genom att vara så högljudda som möjligt. Ingen fara! tänkte jag naivt, startade spotify och ljuvlig musik hördes strax i mina öron. Men säg den lycka som varar! Eftersom jag färdas på landet är den mobila täckningen sisådär. Och vad går på den täckningen? Precis, Spotify. Jag började väl inte direkt jubla när jag återigen hörde barnskrik.

Efter denna ljuvliga upptäckt insåg jag ytterligare en underbar sak. Jag har jobbat en sisådär tjugosex timmar mer eller mindre i sträck och dagens kost har bestått utav en drickyoghurt och ett par knäckebröd. Denna delikata måltid intogs halv sju i morse. Mitt humör är alltså inte att leka med.

I skrivande stund sitter jag på bussen, färdades mellan kohagar och är väl inte så jävla glad, det kan jag väl inte påstå. Tack och lov är det bara tjugo minuter kvar av denna helvetesfärd.

Klart jag är oemotståndlig!

Där stod jag igår, i köket, skrålade med till någon gammal dänga som spelades på radio, mjöliga och degiga händer med fönstret öppet. Barnskrik utanför som fick mitt ansikte att mörkna och mumla något om att barn borde fan förses med munkavel på allmän plats och att på tiden, när jag var ung, då var det annat, vi barn visste minsann vår plats.

Och där satt han, min K, på en köksstol med ett lyckligt leende över hela ansiktet. Petra, vad jag tycker om dig!

Lite humor på kvällskivsten

Tidigare idag frågade någon mig om jag kunde tänka mig att ställa upp som barnvakt i framtiden.

Jag skrattar fortfarande åt det.

Jag överlevde!

Jag tog Gunhild (cykeln alltså) och susade hem till väninnan R och hennes två barn. Piece of cake tänkte tuffa jag. Jo tjena.

Hennes 3-åriga son visade sig vara en väldigt social ung herre som gjorde allt för att charma mig. Jag satt stel som en pinne i soffan och försökte att inte titta på hans nerdreglade fingrar som ville ta på mig. R myste rejält när hon såg mina plågade miner. Glatt satt hon sin 7-månaders bebis i mitt knä titt som tätt. Den ungen dreglade iaf inte. Men jag visste inte riktigt vad man gör med en unge. Kändes inte som rätt person att dra mina tankar kring den eventuella höjningen utav boräntan med.

Men jag stod ut! Även om huvudet var fyllt med tankar om baciller när lillkillen kom susandes och skulle kramas. Men det var en tanke som fick mig att härda ut - Jag behöver inte ta med dom hem.

Det är det jag alltid har sagt

Jag var hos naprapaten innan idag och han upptäckte att mitt ena ben är 1½ cm längre än det andra. Tydligen tack vare mitt bäcken. "Men det ska vi fixa till" sa han glatt och tryckte på mig så att jag svor av smärta.

Efteråt förklarade han att det kan ställa till problem för mig om jag skulle bli gravid. Han bekräftade det jag alltid har sagt.

Jag är inte skapt för att skaffa barn.