måndag 16 maj 2011

Petra åker på nya äventyr!

Okej, kanske bäst att varna att det kommer bli mycket text. Och bilder.

I torsdags bar det alltså av. Mot Polen. Mot spa och avkoppling. Och jag var glad att jag hade en hytt. Jag plus båtar plus tidig morgon är ingen bra kombination. Sex timmar senare insåg jag att jag hade med mig alltför få böcker.


Det var en trött Petra som stupade i sin smått obekväma hotellsäng på torsdagskvällen kan jag meddela. Och småfull. På ett glas vin. Jag skyller på tröttheten.

Fredagen kom och jag hade alla mina behandlingar framåt kvällen. Jag hade en stad att utforska. Hade märkt ut allt noga på en karta som skulle ses. Snörade på mig Conversen och begav mig ut.


Om jag gick vilse? Klart jag gjorde. Jag hann knappt mer än utanför dörren innan jag inte riktigt hade koll på vart jag var eller hur jag skulle gå. Tröstade mig med att säga till mig själv att det är ingen riktig semester om jag inte går vilse. Och jag hamnade inte i några knarkkvarter den här gången.


Men, tack vare att jag gick vilse hittade jag en park. Eller en skogspark snarare. Jag trivdes rätt bra där. Men det var för att där slapp jag tänka på att smörja in mig med solskydd.

Jag gick där, fotograferade, tittade på statyer, läste där jag satt på en parkbänk och kände mig ovanligt harmonisk. I hemlighet ville jag också klättra runt på statyerna som alla andra barn.

Ett av mina mål med promenaderna var att hitta Tornet. Stort vackert torn man kunde fika i. Och vila fötterna. Enligt kartan iaf. Jag har för övrigt lärt mig läsa en karta nu! Herregud vad min gamla idrottslärare Inger skulle ha varit stolt.

Alltså. Jag har ju spenderat mina eftermiddagar på sämre vis. Utan att tveka. Kände mig som en turist ut i fingerspetsarna. Converse som dolde plåstrade hälar. Översatt litteratur. En karta jag nyss lärt mig läsa. Sorry, I only speak english sa jag när någon annan turist frågade mig något på sitt språk.

You are a writer, oui? sa den ensamma fransmannen vid bordet en bit bort. Han såg skeptiskt på mitt slitna och nästan fullklottrade block när jag skrattade fram ett nej. Han var på tjänsteresa. På flykt från kollegorna, jagandes efter egentid. Han sa mitt namn om och om igen. Frustrerad över att inte få till stavelserna rätt. I think you are like a butterfly, beautiful but noone can keep you, non? Han såg rakt på mig. Jävla hobbypoeter till fransmän tänkte jag fördomsfullt. Han kysste mig farväl. Höger vänster höger. Skrattade när jag missade och träffade örat.


 Två och en halv kopp té senare. Det var det som rymdes i den lilla kannan. 222 trappsteg upp. Fast jag fick det till 217. Kanske glömde jag räkna när jag kom ihåg att andas.

När jag stod där uppe i tornet kände jag mig lite som Rapunzel. Redo att slänga ut mitt långa hår. Fast jag har inget långt hår. Och ingen prins/prinsessa att slänga ner det till. Så jag gjorde helt enkelt det jag gör bäst. Ser söt ut. Då löser det mesta sig.

Fredagens kväll och det var dags för skönhetsbehandlingar. Jag trodde jag skulle börja gråta när jag kände hennes fingrar som smekte mitt ansikte. Det var längesen någon rörde mig så mjukt. Vilket fick mig att känna mig patetisk. Som jag ofta gör i pms-tider. Fem timmar senare stapplade jag ut. They call me the Eye. The Crazy Eye mumlade jag till mig själv när jag såg mig i spegeln.


Herregud, hur längesen var det egentligen som jag var ensam? Ensam på riktigt. Inte bara bakom en stängd dörr. Flortunna vita spetsgardiner som mjukt rörde sig framför min balkongdörr. Jag kände mig alltför harmonisk och blev inte ens det minsta irriterad över duvorna som kuttrade utanför.

Jag gillade min balkong. Där satt jag ibland. Drack öl. Läste. Njöt. Tittade på människor. Stod emot mina impulser att dra upp linnet för att lufta Berit och Agda. Flickorna ja. Dom var också med och fick behandlingar. Förvånande nog, Jag har fått helkroppsmassage flera gånger här i Sverige. Inte en enda gång har dom ägnat tid åt tjejerna. Snarare tvärtom. Omsorgsfullt lagt en handduk över och varit noga med att inte röra. Så var det inte här. Massören gick hårt åt på Berit och Agda. Efter att chocken lagt sig lite gick jag till stranden.

Fin strand bara ett par hundra meter bakom mitt hotell. Jag var rätt lycklig när jag satt där. Ännu lyckligare blev jag när jag upptäckte mannen som sålde jordgubbar. Det röda guldet enligt mig. Där satt jag, med tårna i sanden, en bok i handen, jordgubbe i den andra. Man kan nog säga att överlag har jag känt mig sällsynt lycklig under semestern.

11 kommentarer:

Fisken sa...

Fy fan vad coolt att åka iväg själv sådär! (och lite sorgligt. Men mest coolt)

Jo tjena sa...

Fisken - Jag är en lite sorglig varelse.

Gabbi sa...

Du är cool :)

Anna sa...

Åh så fantastiskt härligt allt låter!!
Och ja, om du åkte iväg alldeles själv och njöt för fullt är jag oxå lite imponerad över din coolhet!:)

erika sa...

Men SHIT vilken cool resa! Och vadå sorgligt? Not a bit skulle jag säga. Du njöt ju (om jag inte tolkat bilder och text helt fel). Då kan det väl inte vara sorgligt.

Jag gillar att resa själv för att då upplever jag helt andra saker än om jag har någon med mig. Drömmer just nu om att dra runt själv i Sydamerika. En dag, en dag...

Var exakt i Polen var du förresten?

Heffler sa...

Coolt är ordet. Och vackert. Det verkar som att du njuter. Och det är du värd.

Malin sa...

Men Petra då, varför sa du inte att du var författare! Du kunde ju ljugit för fulla muggar också hade stackaren fått åka hem med en fantastisk historia om den vackra tedrickande författaren som dissade honom.

ullebengtsson sa...

Jag kan kommentera igen!!!!!! Din blogg gillar inte mig.

Hypofysen sa...

Wow, du är min idol. Jag brukar träna mig med att göra saker själv men en resa känns långt bort. Välkommen hem!

Huskatt sa...

Låter helt jävla underbart!

Jo tjena sa...

Gabbi - Äsch, tack =)

Anna - Det var faktiskt helt fantastiskt, längtar redan tillbaka haha!

Erika - Äsch, gulle dig! Det var faktiskt första resan jag gjorde själv, men kommer inte bli den sista. Jag njöt. Jag var i Swinoujsce, ligger precis vid kusten vid gränsen till Tyskland.

Heffler - Gullig du är!

Malin - Nästa gång, nästa gång är jag en världsvan författare!

Ulle - Men jag gillar dig.

H - Lite nervös var jag men herregud vad glad jag är att jag faktiskt gjorde det =) Och tack!

Huskatt - Det var helt jävla underbart.