Ibland borde jag seriöst inte få gå utanför dörren. Det är nästan så att jag får skämmas.
Jag jobbar på en väldigt liten ort. Vi snackar en håla med i snitt två tusen invånare. En sådan håla där alla vägar leder till ICA/apoteket/posten/ölhaket/pizzerian/traktorparkeringen. En av mina boende ville bestämma vägen vi skulle gå under vår kvällspromenad. Nemas problemas! tänkte jag och rattade rullstolen efter diverse direktiv. Tio minuter senare var jag vilse. I ett fuckingjävlavillaområde. Dessa områden är värre än labyrinter ska ni veta. Och det har ingenting med mina tendenser till att gå vilse.
Tjugo minuter senare hade jag lyckats hitta ut. Tjugo minuter är vad det tar att gå runt hela byn på ett ungefär. Jag trodde nästan att vi skulle få övernatta under en gran eftersom jag är alldeles för stolt för att fråga efter vägen.
Min kollega skrattade en smula åt mig när jag svettig och trött kom tillbaka med en jublande glad boende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar