Jag borde vara jublande glad. jag har längtat efter det här. Pride. Stockholm. Paraden. Alla fina människor. Ändå känner jag mig melankolisk på något vis. Som om jag inte hör hemma här längre. Även fast jag vet att det är så här jag vill ha det. Fartfyllt, pulserande, kunna vara lite anonym.
Jag sitter på ett designerhotell, ser ut över Söder, vackra älskade Söder. Skratt ekar mellan husen och jag känner bara, jaha, är det så här det ska vara? när jag försöker resa mig från zinkstolen som klibbat fast i rumpan.
Det är något som saknas. Någon. När jag satt i planet och trodde att jag skulle dö, vilket jag alltid tror när jag flyger men extra mycket idag för att det var så mycket turbulens, saknade jag K något fruktansvärt. Det är en process, som det alltid är för mig när jag ger mig in i en relation.
Vet ni vad? Det är dags att sluta deppa. Nu är det jag som går och tar en dusch, smörjer in tatueringen, letar upp en ny ren klänning och sen går för att få mina ögonbryn omhändertagna. Middag och drinkrunda med finaste Mupp väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar