Han ringde inatt. Från ett hotell någonstans i Paris. Jag hörde på hans röst att han druckit. En gång sa han att löften är till för att brytas. Jag slängde flaskorna.
Den där rösten ger mig rysningar i hela kroppen. Väcker ilska. Han som lovat att inte dricka så. Att inte ringa sådana kvällar.
Han sa att han saknat det här. Mitt cyniska jag undrade om det var mig eller champagnens berusning han syftade på. Ibland vill man inte veta svaren och ställer aldrig frågan.
Han sa att vi haft det bra. Att vi kan få det bättre tillsammans. Om jag inte flyttat. Om jag inte hade en längtan efter att komma bort. Jag hörde hur han tog en till klunk. Klickandet från tändaren. Det djupa andetaget.
Det var det här jag menade.
3 kommentarer:
Jag tycker om när du skriver.
Skrämmande, på något sätt
herregud petra, alla dessa karlar från förr! jag tror verkligen att du behöver åka på din långresa och krossa nya hjärtan :-P <3
Skicka en kommentar