Tankar vid en busshållplats

Han var kortare än vad jag kom ihåg. Eller så är det jag som blivit lång. Jag vet inte

När jag såg honom vid busshållplatsen ville jag gå fram till honom, räcka ut mitt ben och säga Titta! Inga converse! Ett skämt bara han skulle förstå. Om han fortfarande minns vill säga.

Han vände sig om, såg undrande på mig, som om han undrade om det faktiskt var jag. Ett försiktigt leende från oss båda för att sedan titta bort. Titta överallt men inte på varandra.

Jag var sjutton. Knappt. Vi pratade poesi på en fest. Drack för mycket vin och pratade ännu mer. På vår första dejt hade han med sig en ros. Det var femton minus ute. När jag kom hem igen var rosen nästan död.

På vår andra dejt gick vi på bio med hans vänner. Dom visste nästan mer om mig än vad jag gjorde. Då hade vi känt varandra i en och en halv  vecka.

Efter ett tag fick jag nästan panik av hans ständiga vilja att vara nära. Väldigt nära. Och hans snällhet. Eller hans gentlemannasätt att vara. Jag stod inte ut och bestämde mig för att nästa gång vi ses, då dumpar jag honom. Innan jag ens formulerat klart meningen vi måste prata tog han upp en present. Jag fick dåligt samvete och han blev inte dumpad den dagen. Presenten döpet jag till Tord och gömde under sängen.

Jag var väl inte helt snäll mot honom. Som man ibland, tyvärr, kan vara på en sjuttonårings typiska känslostormiga vis. Sista gången jag såg honom var ett par dagar efter alla hjärtans dag. Ren slump att vi sprang in i varandra. Han hade skrivit ett vackert brev till mig och burit med sig hela tiden. Jag tog brevet och mumlade något om en buss som snart går. Sen hörde jag inte av mig mer.

En våg av dåligt samvete sköljde över mig där jag stod, igår, vid busshållplatsen. Och funderingar på Tord. Vart tog den lilla grisen egentligen vägen?