Jag kände att jag behövde göra en insats. Att det här går inte längre. Så jag ställde mig på alla fyra på hallgolvet. Stånkade och stönade. Svetten den lackade och jag kämpade.
Till sist gick det.
Golvet försvann. Plastbit för plastbit.
Man blir trött i ögat av att jobba.
2 kommentarer:
Hahaha!
I början av mitt äktenskap intog jag samma ställning på just hallgolvet för att välkomna maken. Endast iklädd nejlika i ..ja du fattar.
Han har skrattat i 25 år. Än så länge.
Barbro Binda - Haha jag skrattar fortfarande!
Skicka en kommentar