Jag vaknade någon gång inatt. Den smärtan. Det var längesen. Lillfingret strålade av smärta som spred sig i resten utav handen. Andra handen var en enda stor klump utav värk. Lampans sken bevisade det jag redan visste. Svullnad.
Jag svarade innan ringsignalen hunnit sjunga klart första meningen. Det var som om han visste. Han pratade om Budapest. Försökte få mig att tänka på annat när jag grät tyst, när voltaren och annat inte hjälpt. Jag lyssnade på hans långa utläggning om korv. Om hur han gått förbi en skobutik och tänkt på mig.
Han sa att jag skulle blunda. Allt blir så mycket bättre då sa han, saker känns mindre. Den lugna rösten. Hans långa steg på kullersten. Jag kunde alltid urskilja hans steg i korridoren. Innan han hunnit plinga på min dörr öppnade jag. Han fnissade alltid åt det. Kallade mig sin supersmålänning med superhörsel.
Jag vaknade igen nästa tre timmar senare. En koll på mobilens display visade ett nytt sms.
Du gnisslar fortfarande tänder i sömnen.
1 kommentar:
Åh vad gulligt...
Hoppas du mår bättre snart. Kram
Skicka en kommentar