Ha!

Häromdagen sprang jag in i en före detta granne som av någon anledning frågade hur gammal jag är. Jag hatar den frågan, på riktigt. Det är förknippat med ångest för min del.

När jag mumlat fram tjugofem blev hon mäkta förvånad. Här har hon gått hela tiden och trott att jag blir tjugotre i år! Halleluja amen säger jag bara. All min åldernoja bara flög iväg och jag tänkte att det finns någon som kommer få ett julkort i år.

Känns riktigt fint att fylla tjugotre.

Igen.

Svimmade nog lite där

Av lycka alltså. Jag vill berätta allt allt på en gång men är ett par detaljer som ska fixas först. Hata mig inte!

Men alltså på riktigt, är studsigt glad och förvånad och en hel känslostorm just nu!

Det var snarare min lyckodag

I fredags löste det sig äntligen med mitt kapade kontokort. Hotellet vi bodde på i London (nej, har fortfarande inte hittat kamerasladden) lurades aprillo med mig och tyckte tydligen att vi skulle betala dubbelt för rummet. Tack men så jävla bra rum var det inte.

Efter en hel del krabbande fick jag äntligen bort en karensdag på jobbet som jag inte haft. Tack till dig som ringde och sjukanmälde mig utan min vetskap. Jätteschysst! Jag har verkligen uppskattat att ha småbråkat med min samordnare om det här i över en månad, verkligen. I fredags kunde jag glatt konstatera att pengarna för icke-frånvaro dag hade trillat in.

Jag känner mig lite som bruden som skrattade otursdagen i ansiktet.

Lite skämmigt är det ju...

...Fast stolt blir man ju ändå, innerst inne.

Såg att min hemby, Tingsryd (uttala: Täängsrööjd) var på tapeten ikväll i programmet Svenska dialektmysterier. Jag satt som ett litet barn och pekade lyriskt mot skärmen när Bööjes och tååjet samt andra känningar som syntes i bild. Sambon tyckte enbart att jag var knäpp när jag glatt förklarade småländskt ord efter ord som togs upp. När jag nästintill blev så pass exalterad att jag nästan klappade i händerna muttrade han bara.

Fast vi vet ju alla varför. Han är norrlänning och avis på att Fredrik utnämnde småländskan till den rediaste dialekten i Sverige. Så det så.

Det var ett tag sen, det var det

Vad gjorde du för 10 år sedan? Jag var 14-15 år, gick på högstadiet och längtade till gymnasiet. Var uttalad feminist, tyckte att dom flesta i min skola var ett gäng inskränkta jävlar och jag började kliva ut ur garderoben. Drömde om ett liv i en större stad och dolde min pojkbandsfetish.


Vad gjorde du för 1 år sedan? För ett år sedan hade jag precis sagt upp mig från jobbet och tänkte att jag nog skulle vara minst glad av att inte jobba kring Stureplan. Jag flyttpackade även. Oslo väntade efter en avstickare till Tingsryd.

Fem snacks du gillar: Popcorn, parma, parmesan, ostar i allmänhet och givetvis, oliver.

Fem sånger du kan hela texten till:
Tio år senare och jag kan fortfarande flera pojkbandshits utantill. En liten dold talang jag besitter.

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär: Gå ner till deltid på jobbet, köpa upp kanal 5 och lägga ner 7th Heaven för att införa kvalitetsprogram a la Arga snickaren, dra utomlands med sambon, köpa väskor till mig och ett par röda skor till systerdottern så jag får ha mina ifred. Bland annat.

Fem dåliga vanor: Dåliga vanor? Skojar du? Jag besitter inga dåliga vanor. Finns visserligen människor som säger att jag har svårt att ta en komplimang, att jag blir sur när jag är stressad för att det ska komma folk över på besök, att jag är ett litet planeringsfreak, att jag morrar när någon ställer till med oordning i mitt kök. Sen var det något om att jag håller saker inom mig och har en fasad utåt. Men det är bara lögner och förtal.

Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa: Alltså, jag vet inte, är inte så kräsen men jag är inte så förtjust i maxiklänningar, maxikjolar, jumpsuits, kläder med fransar, rosa kläder, kläder med pastellfärger, vitt är inte så hett heller, kläder med nitar, t-shirts med diverse tryck, brodyr på kläder är ingen hit, inte heller rutigt eller randigt. Men jag är inte så petig.

Fem favoritleksaker: Du frågar en vuxen om favoritleksaker? Snuskis!

Tio personer jag vill se göra den här utmaningen: Alla, givetvis!

Pysselsöndag!

Första advent och jag har satt igång med att göra alla julkort som ska iväg.

Glöggkryddorna står och drar sig i spriten, julgardinerna är uppe i rummen, det doftar saffran och snart åker tomtarna upp. Innan dess blir det lite julklappsshopping.

Min favorithögtid har börjat!

Oväntade saker i vardagen

Just nu är det två hantverkare här hemma. Dom pratar babyspråk med varandra.

Det känns väldigt otippat att helt plötsligt höra "kjan du jeee mig en skjuuv?" kan jag säga.

Va, har det varit helg?

Om jag säger så här, helgen fullkomligt flög förbi. I lördags morse placerade jag och K våra fina rumpor på tåget och begav oss till Stockholm. Det var på tiden att K träffade min andra familj. Mina närmsta vänner alltså. Vi passade även på att träffa K's bror som huserar i den stora staden.

Efter att ha checkat in, lassat in ett berg med indisk mat på Shanti och ägnat oss åt allmän uppiffning mötte vi upp Mupp med sambo på Marie Laveau. Jag var en smula nervös, det måste jag erkänna. K, min norrlänning, var lika lugn som alltid. Och givetvis hade jag ingenting att oroa mig för,vilket jag egentligen visste, finare människor än Mupp med sambo får man leta efter.

Efter ännu mer mat och en gudomlig efterrätt där Mupp och jag var lite oense, vad var egentligen godast? Givetvis vanilj - och citronglassen! hävdade jag. Mupp skakade på huvudet och menade att pecannötspajen med bourbon var snäppet bättre. Vi löste det hela fint, jag tog glassen och Mupp pajen.

Vi rullade ut från restaurangen, kramades hej då och fortsatte åt varsitt håll. Jag och K skulle på fest hos min kakhälft och pojkvän vid smeknamnet Taxen. Jag blev så glad att se min Kaka och Tax att jag trampade i en blomrabatt med mina kritvita tygskor. Som inte längre är så vita bör tilläggas. Kramkalas och skrattfest blev det där det stora skämtet var ordet pung. Speciellt om nästippen drogs nedåt vid yttrande av detta ord. Då skrattade vi extra mycket.

Söndagen kom och med det frukost. Jag är ett stort fan av frukost. Speciellt hotellfrukostar för då både slipper jag laga till maten och diska efteråt. Min mening är att man ska sitta länge och njuta av maten, ta sig tid. Kanske hämta ytterligare en kopp té och ett glas färskpressad apelsinjuice. Och äta ägg. Det är i princip enda gången jag äter ägg, under hotellfrukostar alltså. Eftersom det inte går att äta ägg utan salt skickade jag iväg K för att leta upp ett saltkar. Han kom tillbaka och saltade sitt ägg. Sen tittade han fundersamt på ägget och tyckte att saltet hade en ovanligt konstig färg. Smakade lustigt gjorde det också. Inte så lustigt, det är ju ett pepparkar! utbrast jag och kunde inte sluta skratta. Det är skönt att veta att jag är tillsammans med en person som kan vara minst lika klantig som jag är.

Paltkoman infann sig och vi däckade en liten stund till uppe på rummet innan det var dags att packa ihop och äta lunch med K's bror. Jag var otroligt nervös! Och när jag blir nervös pladdrar jag på om allt och inget eftersom tysta stunder gör mig ännu mer nervös och får mig att tro att personen inte gillar mig. Sen skäms jag över att jag inte kan knipa käft i två sekunder och pratar desto mer. Men det gick bra, jag nervöspladdrade inte nämnvärt och vi hittade flera gemensamma saker att prata om. En promenad på älskade Söder följde innan vi sa adjö.

Slutligen om mina efterlängtade tjejer, Greken och Nykteristfinnen. Varmt té och massa skratt blev det på ett trevligt fik vid Mariatorget. Som jag saknat alla våra diskussioner, analyser och knasiga tankar som vi har ihop. K blev dessutom mer än väl godkänd och verkade trivas i sällskapet.

När vi någon timme senare satte oss på tåget hem till Växjö, trötta som få, såg vi fram mot en smärtfri resa och hemkomst. Jo tjena. Halv tolv var vi hemma och resan slutade inte där. Men mer om det sen.

Den här gången trillade polletten ner*

Cancer, det är en jävla skitsjukdom rent ut sagt. Flera personer i min familj och släkt har varit drabbade av olika former av cancer. Några har gått bort, några har överlevt.

Därför känns det självklart för mig att donera pengar regelbundet till Cancerfonden och även att köpa Rosa bandet. Tjugofem kronor, så lite pengar, egentligen, men tillsammans kan vi samla in oerhört stora summor till forskningen. Dessutom är banden oerhört snyggt designade av Lena PH och Per Holknekt.

*Förklaring till rubriken finns här.

Ni vet att jag älskar er men...

Jag vill ha lite nya bloggar att läsa. Har precis rensat ut bland bloggar jag inte läser längre och vill fylla på med nya trevligheter.

Vad har du för tips? Bloggar som inte handlar om barn men gärna mat, är skrivna med humor blandat med lite allvar är extra välkomna.

Jaha, nu får hon sådana där idéer igen

Den här gången har jag fått för mig att jag ska börja virka. För att få bort tantfaktorn på det hela skyller jag på att jag har hört att det är bra för människor med sjuka leder samt att jag tänkte göra en tuff mössa. Sen att jag oftast inte har tålamod till att slutföra det (minns mina raggsockar jag började med i fyran som fortfarande inte är färdiga, det där broderiet från högstadiet osv osv) behöver vi inte prata om.

Men, nu till problemet. Jag har hittat ett bra basmönster, jag vill dock ha mer än så. Min tanke är att göra en mössa med pingviner på eller något annat tufft. Dock hittar jag inga mönster till det och vet inte hur man byter tråd så där mitt i. Är det någon som kan hjälpa mig?

En modern trojan?

Jag tycker faktiskt att det här var riktigt fyndigt.

Men vad jag är mest nyfiken på är, hur reagerade personerna som glatt tagit emot dessa tröjor?

Ingenting kan gå fel idag

Jag har semester. Ända tills på lördag. Men det väljer jag att inte tänka på. Istället sitter jag på bussen, på väg till K, i min nya prickiga klänning, fina röda naglar och med ett nytt läppglans från make up store. Att det har regnat vilket innebär att vi kanske inte kan picknicka gör inget för fjärilarna virvlar omkring i magen och säger Petra, idag kommer bli en riktigt fin dag!

Vad gör ni när solen skiner?

Mjölkkossan från vidderna

Det är mitt nya smeknamn som Taxen gav mig i lördags. Hur minns jag inte riktigt.

Efter jag landat i Stockholm landade jag hos älskade Mupp där vi gick på vinboxen nästan med en gång. Det var varmt och när det är varmt måste man dricka mycket vätska resonerade vi. Sen att det kanske inte är den vätskan som rekommenderas struntade vi i. Kvällens mission var att gå till Ben and Jerry's glasshop i Gamla stan. Jo tjena. efter två vändor på turistgatan konstaterade vi besviket att den lagt ner. Vilket fick oss att tjura ihop helt och tröståt en brownie på SevenEleven. Sen var vi sockerhöga resten av kvällen. Drinkar intogs med Kakan och Taxen, skratt, galenheter och en flygande kompis G som störtade ut genom ett fönster, öppet sådant, för att ge mig en kram, gjorde kvällen.

Söndagen gick i matens tecken, brunch, kompisen V på vift, indiskt, strosande och skoshopping. Jag behövde ett par blommiga ballerina liksom.

Idag vankades det lunch med en annan. Lite elegant tänkte jag glida in på café Muggen. Missade dock den lilla stenkanten och bokstavligen flög halvvägs in i entrén. Tapper som man är log jag bara och skrattade lite när jag fick frågan om det gick bra när jag försökte kravla mig upp. Egentligen ville jag bara svära och lipa en skvätt.

Stockholm i mitt hjärta, det vet ni men just nu längtar jag efter att komma ner till Växjö.

Det behövdes inget midsommarblomster under kudden

Det är fjärilar i magen. Löjligt stora leenden över små sms. Det är längtan och bubbel i kroppen. Fniss som hittar ut. Nedräkning till vackra ögon och det där leendet.

Det är lycka i hela kroppen mina vänner.

Ja tack?

Eh. Jag tror att jag precis blev erbjuden ett jobb. I Oslo.

Ett sånt där jobb som man söker och tänker jaja, det där kommer jag aldrig få ändå.

Jag tror det var precis det jag blev erbjuden.

Fundera på ett löneanspråk och hör av dig sa dom.

Jag är hemma nu

Efter ett par minuters försening rullade jag och SJ in på Stockholm central. Så jävla härligt! Förseningen förresten, den fick mig att fundera lite. Alltid när jag åker med X2000 är fyra minuters försening att komma i tid. Den här gången åkte jag InterCity, funkade skitbra. Inga förseningar på en tjugo minuter eller sisådär som jag brukar hamna på. Den här yttepytteförseningen var förresten orsakad av X2000. Dom skulle köra om oss. Är det så att X2000 är tågvärldens roten till allt ont? Jag tror nästan så. Tack vare InterCity gillar jag SJ lite igen.

Under dom få timmar jag varit hemma har jag redan hunnit fika med en kompis, irritera mig på turister, velat skjuta barnvagnsmarodörer, muttrat jävla bonde om människor som inte kan stå rätt i rulltrappan. Hur svårt ska det vara på en skala? Ställ dig till höger din byfåne! Samt även hunnit med ett besök på indiska Shanti Softcorner.

Ikväll väntar fest på stammishaket Paradise med Kakan och tillhörande partner Taxen. Besök på Fotografiska, middag med Mupp och sambo, häng på Djurgården och bara få vara väntar under helgen.

Jag är en lycklig människa.

Om jakten på en diagnos

Visst låter det konstigt? Att man jagar en diagnos. Herregud vad jag kämpat bitvis. Mest med mig själv, att inse att något är fel och att det blir värre. Kamp med läkare som avfärdat det hela med motiveringen att man kan bli stel i händerna ibland. Att det inte är något ovanligt.

Men så kom den. Äntligen. Artros. En form utav reumatism. Som jag misstänkt ett tag. Men nu vet jag. Jag kommer aldrig bli frisk men jag kan lindra mina besvär. Bara den känslan. Nu vet jag vad jag kan göra. Och det känns bra. Väldigt bra.

Jag ser det som min fasterliga plikt

Jag var barnvakt igår åt mina två brorsbarn. Efter en stunds lekande där vi avhandlade häst (jag), hålla i händerna och snurra tills någon blir yr (jag), monsterkanin (jag) blev det lite trötta miner (från mig) och glass utlovades. Den 6,5-åriga flickan ville måla sina naglar och botaniserade glatt bland alla mina flaskor. Den 5-åriga pojken blev eld och lågor, ordnade alla i färgordning och ville också ha sina naglar målade.

Men du är ju pojke! Pojkar kan inte ha målade naglar! sa 6,5-åringen. Sen följde en lång pedagogisk utläggning från min sida om att det är okej att pojkar har målade naglar. Om man tycker att man är fin, får man klä sig och måla naglarna precis hur mycket man vill. Precis som att ha rosa kläder om man är kille och ta på sig en klänning om man vill. Berättade för dom små liven på den tiden när gammelfarmor var ung var det väldigt ovanligt att flickor hade byxor utan bara hade kjol men att nu är det inget konstigt att tjejer har jeans. Varför är det då så konstigt om en kille vill ha målade naglar? 6,5-åringen verkade sätta igång en tankeprocess och grunnade tyst för sig själv.

Sen åt vi glass och hjälpte 5-åringen att välja ut ett fint lack.

I'm coming home!

Raraste Mupp ringde från Stockholm och spädde på min hemlängtan. Så pass mycket att jag fick chefen att ge mig ledigt 3e-7e juni.

Raringar, vet ni vad det här innebär? Jag kommer att förgylla Stockholm igen!