Om att inte kunna bli placerad

I lördags träffade jag en snubbe på en fest. Vi brukar springa in i varandra på fester. Sist såg han mig djupt in i ögonen, la huvudet på sned och sa fan Petra, jag kan inte placera dig i någon kategori! Varför är det så?

 Jag blev lite paff, det måste erkännas. Kategori, vaddå för kategori? Jag menade på att det är väl inte hela världen, att han inte kunde sätta in mig i något fack. Men jo, han tyckte det var väldigt jobbigt. Räcker det inte med att jag är Petra? kontrade jag. Nej, det gjorde det inte. Han kände ett starkt behov av att faktiskt kategorisera in mig.

Men varför är det så här? Varför känner så många ett behov av att placera in andra i speciella fack och tycker det är jobbigt när det inte går?

Jag ser det som min fasterliga plikt

Jag var barnvakt igår åt mina två brorsbarn. Efter en stunds lekande där vi avhandlade häst (jag), hålla i händerna och snurra tills någon blir yr (jag), monsterkanin (jag) blev det lite trötta miner (från mig) och glass utlovades. Den 6,5-åriga flickan ville måla sina naglar och botaniserade glatt bland alla mina flaskor. Den 5-åriga pojken blev eld och lågor, ordnade alla i färgordning och ville också ha sina naglar målade.

Men du är ju pojke! Pojkar kan inte ha målade naglar! sa 6,5-åringen. Sen följde en lång pedagogisk utläggning från min sida om att det är okej att pojkar har målade naglar. Om man tycker att man är fin, får man klä sig och måla naglarna precis hur mycket man vill. Precis som att ha rosa kläder om man är kille och ta på sig en klänning om man vill. Berättade för dom små liven på den tiden när gammelfarmor var ung var det väldigt ovanligt att flickor hade byxor utan bara hade kjol men att nu är det inget konstigt att tjejer har jeans. Varför är det då så konstigt om en kille vill ha målade naglar? 6,5-åringen verkade sätta igång en tankeprocess och grunnade tyst för sig själv.

Sen åt vi glass och hjälpte 5-åringen att välja ut ett fint lack.

Den där normen alltså

Heteronormen. Den där jävla normen som gör att hbt-personer måste komma ut. För säger man ingenting är man hetero. Normen som gör en stor grej av det hela när människor kommer ut. Speciellt om personen är offentlig.

Ja, jag tänker givetvis på att Anton Hysén kom ut i veckan. Det blev som ett litet bombnedslag och tidningarna verkade slicka sig runt munnen för varje spaltmeter som skrevs om det.

När jag läste ett par artiklar om det började jag fundera. Mest på varför det har skrivits artikel på artikel om Anton och flera har sagt, inklusive hans själv, att det är ingen inom elitfotbollen som kommit ut tidigare. Men där tycker jag att vi backar ett par år. Minns ni Victoria Svensson som bla spelade i Djurgården? Som vunnit Diamantbollen två gånger? Som kom ut 2008? Men hon kanske inte räknas som fotbollsspelare inom eliten? Dock ska Aftonbladet Sport ha cred, för en gångs skull, som skriver att han är den förste manliga fotbollsspelaren på elitnivå som gått ut offentligt.

Samtidigt som ena sidan av mig svär och är arg över att år 2011 anses det vara en stor nyhet när någon säger hejjagärenkillesomblirkäriandrakillar. Men det är kanske det här som behövs, just nu, att han träder fram och försöker skapa en diskussion. Jag är, tyvärr, lite tvekande till att det kommer bli en långvarig diskussion om varför många anser att det är svårt att vara öppen med sin sexualitet inom fotbollskulturen. Men, jag hoppas att det blir en diskussion kring normer och att det kommer arbetas mer aktivt.