Ner kommer man alltid!

Tågresan till Växjö igår var en intressant upplevelse. Speciellt med tanke på vikten av min resväska. Detta i kombination med trappor upp på tåget, klena muskler och mycket resenärer är inte bra. Men jag kom ombord. Givetvis, i sann SJ-anda var tåget försenat. Ingen suprise där inte.

Det roliga började när jag skulle gå av tåget. Jag gav mig en startsträcka på tio minuter. Att böka ut väskhelvetet var ingen barnlek om jag säger så. Men eftersom ingen kan motstå min charm fick jag hjälp av en väldigt trevlig kille. Han vitnade rätt så bra i ansiktet när han insåg tyngden. Jag fick lite dåligt samvete när han bar ner väskan på perrongen. "It's a honnor" sa han till mig. Eftersom jag inte är den som är den fick han mer än gärna kånka på åbäket.

Senare på dagen stod jag utanför min gamla gymnasieskola och såg när systersonen sprang ut. Och jag grät faktiskt inte! Det var först när mina båda systrar stod som två levande slussar som jag också började. "Men fan, inte DU också!" var systersonens spontana reaktion. Sen mobbade jag honom lite för att han var full. "Dina ögon var bra mycket simmigare när du tog studenten Petra" sa min käre mor. Sen var det ingen idé att mobba honom mer för det.

Resten av kvällen var underbar. Fick allt en liten tår i ögonvrån igen när jag såg på min stilige systerson. Häng med fina systerdottern. Skratt tillsammans med mina underbara systrar. Och massa god mat. Jag kände mig som om jag befann mig i himmelriket efter den halva macka jag petat i mig på tåget.