Alltså, jag minns inte min allra första kärlek. Troligen var det någon kille i klassen som det var inne att gilla just då. Som det är på lågstadiet. Jag berättar om mina största kärlekar, hittills, istället.
Tonårskärleken: Fröken C. Vi träffades på gymnasiet där vi stod och propagerade en dag för våra program. Det var öppet hus och jag föll som en fura. Jag satt där i matsalen och önskade att hon i alla fall var lite böjd åt mitt håll. Trodde jag skulle bli troende när hon berättade att hon suttit på andra sidan bordet och tänkt samma sak om mig. Sen insåg vi hur svårt det egentligen var alltihop. Vi gick på en skola där det inte var helt okej att vara öppen. Därför bestämde vi oss för att aldrig visa i skolan hur vi kände. Vi vågade knappt krama varandra om någon skulle tycka att vi kramade varandra på lite fel sätt, lite för länge. När våra lärare började hinta, blinka lite menande och öppet säga att vi var fina ihop förstod vi att vi inte varit diskreta nog. Det var just det som tog slut på allt, innan det riktigt ens hunnit börja, rädslan för att bli upptäckta. Sen tog hon studenten. Efter det tappade vi nästan kontakten.
Efter tonårskärleken: Kanske inte så svårt att gissa för er som följt min blogg ett tag - R. Vi gick på teater på vår första dejt, Onkel Vanja. Skittråkig pjäs, jag satt mest och var nervös över att vara i hans närvaro. Efter den dejten blev det vi, det kändes självklart. Och så var det i nästan två år. Jag var kär upp över öronen. Jag älskade att vara i hans närhet, att diskutera, känna hur han bet mig i nästippen och hur han såg på mig. Dom bruna ögonen fick mig att smälta lika mycket, varje gång. Han var personen jag ville dela mitt liv med. Tills han dumpade mig med ett sms och knäckte mig. En period gjorde jag inget annat än grät, kräktes och var arg. Började inse att allt inte varit så fint som jag hoppats och gick vidare, sakta men säkert.
2 kommentarer:
Visst är det sjukt att vi alla har helt olika bakgrunder, värderingar, åldrar och till och med kön men lik förbannat så har vi nästan exakt samma historier?
Det som slår mig när jag läser det du skriver är hur mycket våra kärlekar formar dem vi är.
Skicka en kommentar