Jag överlevde!

Jag tog Gunhild (cykeln alltså) och susade hem till väninnan R och hennes två barn. Piece of cake tänkte tuffa jag. Jo tjena.

Hennes 3-åriga son visade sig vara en väldigt social ung herre som gjorde allt för att charma mig. Jag satt stel som en pinne i soffan och försökte att inte titta på hans nerdreglade fingrar som ville ta på mig. R myste rejält när hon såg mina plågade miner. Glatt satt hon sin 7-månaders bebis i mitt knä titt som tätt. Den ungen dreglade iaf inte. Men jag visste inte riktigt vad man gör med en unge. Kändes inte som rätt person att dra mina tankar kring den eventuella höjningen utav boräntan med.

Men jag stod ut! Även om huvudet var fyllt med tankar om baciller när lillkillen kom susandes och skulle kramas. Men det var en tanke som fick mig att härda ut - Jag behöver inte ta med dom hem.