Mamma undrade om jag ville spara alla mina Barbie-dockor. Jag såg inte direkt någon anledning och tyckte att min brorsdotter kunde få allt. Min käre mor bara stirrade på mig. Men vill du inte spara till dina egna barn? sa hon och såg lite hoppfull ut.
Jag hade inte riktigt hjärta att tala om för henne att jag väntar på att bli tjugofem för att ha möjligheten till sterilisering.
7 kommentarer:
Jag måste faan få protestera här!
Bara tän OM...han/hon med stort H kommer indrullandes i ditt liv och säger "Jag vill ha ett kärleks-barn med dig"...precis.
Frågorna lättar med åren, lovar :-)
Men vad intressant att du tänkt sterilisera dig. Kan du inte berätta mer om hur du tänkt kring det?
Huskatt - Då måste jag säga att det troligen kommer ta slut på förhållandet för jag vill inte ha barn, alls, även om personen vill ha ett kärleksbarn med mig.
H - Jag hoppas det =)
Miss Universum - Det är rätt enkelt, jag tycker inte om barn, har aldrig gjort, vill inte ha egna för jag skulle bli en riktigt dålig mamma. Vet att det kan låta hårt med sterilisering och det är två år kvar tills jag får, mycket kan hända på vägen.
Aj, förstår din mamma men även dina tankar runt detta med barn. Det är ett väldigt känsligt ämne när man tydligt uttalar att man inte vill ha barn. Kan inte fatta att det fortfarande är så tabu, så provocerande att inte vilja följa fåran. Det är ok att välja vilket jobb man vill, vilken idiot till make som helst, friskolor, religion men att inte vilja reproducera världen är oerhört ifrågasatt. Visst är det konstigt men ffa konservativt?
Jag var som du. Skulle inte. Och har inte. Men jag lät ändå bli steriliseringen som jag planerat i tio år. Japp. Sedan jag var femton. Nu är jag 37 och har fortfarande inte ångrat mig men jag är ändå glad att jag inte gick igenom steriliseringen. Att veta att jag KAN ändra mig känns ändå bra på något sätt. Jag var i ett bra förhållade när jag var i din ålder och jag var det senare också men jag har förstått nu senare att det var fel ändå, själva kombinationen och var jag själv var då var vad som gjorde att jag absolut inte ville ha barn. Nu skulle jag eventuellt kunna tänka mig att ändra mig. OM förutsättningarna var de rätta, för nu är mina förutsättningar annorlunda. Och det inte för att jag inte haft stabilitet och varit trygg och så vidare och så vidare. Fast därmed inte sagt att jag KOMMer att ändra mig, men bara att veta att jag kan om jag skulle vilja känns bra.
För övrigt: Jag har tydligt och klart deklarerat att jag inte vill ha. Det tog tid innan tjatet om "OM" slutade men så småningom lugnade det sig. Mamma har inte ens uttalat något i de banorna. Men andra har.
/A
Skicka en kommentar