Vi satt på varsin sida om gången, hon ett snäpp längre fram, vända mot varandra.
Det var en lördagskväll, eller söndagsmorgon snarare. Första tåget hem. Efterfestfyllan hade tagit sin plats. Jag kände mig mest glad. På det viset som man gör efter en helkväll med knasigheter och vackra människor. Jag såg hennes mörka hår, på gränsen till svart, först. Sen hörde jag hennes skratt. Mjukt på något sätt. Jag undrade vem som fick henne att skratta så.
Jag var tvungen att flytta lite på mig. För att se bättre. Ett snäpp ut på sätet. Hon såg egentligen inte så speciell ut ändå kunde jag inte sluta titta. Kände mig nästan som en fluktare när hon tittade upp och såg rakt på mig. Jag log lite. Jag tror jag gjorde det för jag fick ett leende tillbaka. Helt plötsligt kände jag mig blyg, nästan lite generad. Herregud, hon måste tycka att jag är störd! tänkte jag och slog bort blicken.
Där satt vi. Såg lite på varandra, log generat när vi upptäckte våra blickar. Vi höll kvar ögonen på varandra, sekunder som kändes som minuter. Det där samförståndet som bara kan uppstå mellan två totala främlingar efter en sen natt.
Sekunden senare annonserade den digitala mänskliga rösten min hållplats och vi rullade in vid perrongen. Jag reste mig upp, såg lite bakåt, log försiktigt och gick av. Dörrarna stängdes och hon försvann med tåget.
2 kommentarer:
wow ! Du skulle ha sagt nått!
Såna där stunder som är över på ett ögonblick, men som man kommer ihåg i en evighet...
Skicka en kommentar