Han hette Daniel. Han gav mig inte min allra första kyss men han gav mig min första kyss som jag tycker är värd att minnas.
Jag hade ett halvår kvar till min femtonde födelsedag när jag träffade honom. Han var så snygg att jag dog lite. Och rolig var han också. Men framför allt snygg. På ett litet sådär spännande farligt sätt. Jag visste att mina föräldrar hade avskytt honom. Det var därför jag gillade honom så mycket.
Kyssen var trevande, försiktig och mjuk med ett starkt begär ändå. Jag ville egentligen kasta mig över honom och inleda ett grovhångel men var rädd att han skulle se mig som en dålig tjej om jag gjorde det. Kyssen var bara början på allt, han blev den första på så många sätt för mig och jag hade flera månader med honom. Det var en spännande tid. Sen flyttade han.
Ett par år senare träffade jag på honom igen. Herregud, vad tänkte jag egentligen på? var den första tanken som flög genom mitt huvud.
3 kommentarer:
hahaha, tiden spelar spratt :D
Men ändå kul att du kan komma ihåg din första kyss! Fasiken, det gör inte jag.
Vi Daniels brukar ha förmågan att förändras med åren. Tyvärr.
Huskatt - Men du är ju gammal också... ;)
Daniel - Äsch, det har vi alla människor.
Skicka en kommentar