En gång låg min pappa på sjukhus. Han var nedsövd och uppkopplad till maskiner som hjälpte honom att andas, som hjälpte honom att försöka överleva. Läkarna förberedde oss på att han kanske inte skulle vakna igen. Om han gjorde det var risken överhängande att hans hjärna skulle vara alltför skadad för att minnas oss, kunna prata eller för att ens kunna röra sig. Jag besökte pappa en gång under den tiden. Det första jag frågade läkaren var när pappa skulle åka hem. Läkaren tyckte jag skulle prata med en kurator och jag idiotförklarade läkaren. Allt var bara ett sjukt skämt enligt mig och jag väntade på att pappa skulle resa på sig och säga nej, nu åker vi hem, jag är sugen på en sillmacka!
Det dröjde innan jag följde med min familj till sjukhuset igen. Andra gången jag var där hade pappa varit vaken i någon dag. Han visste inte vem jag var och jag ville bara hem igen till min bästa vän.
Ett par dagar senare ringde telefonen. Hej Petra, hur mår du gumman? Jag älskar dig! Min pappas röst på andra sidan luren. Det var då jag visste att det skulle bli bättre och jag har nog aldrig varit så glad eller så lättad i hela mitt liv.
1 kommentar:
Åh... fint!
Skicka en kommentar