Lite folkilsken kanske

Det är ingen hemlighet att jag hatar människor ibland. När jag är hungrig till exempel.

Jag lyckades hamna i värsta rusningstrafiken på väg hem från jobbet. Det är hemskt kan jag säga. Människor ta mig fan överallt. Folk som går i snigeltakt och inte fattar att andra personer kanske vill komma fram för att dom har lite bråttom någonstans. Seriöst, det är sådant kaos på t-centralen ibland. Vissa dagar känner jag ett sådant sug efter att få effektivisera skiten. Körbanor, stoppljus och hela grejen. Vänstertrafiken funkar inte längre, speciellt inte vid den tidpunkten. Människor går oorganiserade som pingviner på ecstasy

Dessutom var jag hungrig, blodsockret kört i botten efter att bara ha fått i mig en tallrik med havregrynsgröt och två bananer under hela dagen. En massa dumhuvuden på det gjorde inte min dag kan jag säga. När jag satt på tåget hem satt en man framför mig med sin hund i knät. Mannen åt choklad. Herregud vad jag hatade honom. Sitta och äta choklad bara så där. Varje sinne i min kropp noterade den där jävla chokladbiten. Ljudet när han öppnade pappret, doften som spred sig och kändes som ett slag i magen när munnen började producera saliv i rask takt. Fy fan, han var tågets mest hatade människa just då.

Ett tag var det så illa att jag funderade på att rycka till mig jycken och väsa ge hit chokladen om du bryr dig om djuret!  Jag är mäkta stolt över att jag lyckades lägga band på mig kan jag säga.

Väl hemma slet jag upp kylskåpsdörren och lokaliserade mina älskade oliver som försvann i ett nafs. Jag borde ha med mig ett stash av oliver i handväskan. Synd bara att det inte finns så små och smidiga burkar att ta med. Jag kanske borde investera i en vakuummaskin för att skona liv i framtiden.