En helt vanlig lördag

Jag drack inte en droppe alkohol igår ändå kände jag mig bakis när jag slog upp ögonen. Det är illa. Jag kunde inte låta bli att undra vad fan jag har gjort nu för att min kropp ska hata mig. Överdoserade jag hårda karameller igår?

Vår vana trogen (och tack vare vår lathet) blev det middag ute ikväll. På kubanska La Habana. Gå inte dit. Jag skämtar inte. Gå INTE dit. Jag är helkörig i min mage just nu. Den pratar och gör ont. Om maten hade varit god, fine, då hade jag kunnat stå ut med det. Men när kocken inte ens hade salt, nej, då kan inte ens jag, fröken har- en- ursäkt -för- allt, fixa det.

Efter att ha gjort en runda hemma hos R och hämtat morgondagens teaterbiljetter stod jag i godan ro och löste korsord. Helt plötsligt ser jag hur en tjej på perrongen mittemot börjar skrika, slita och dra i en kille, av hennes ordval att döma, pojkvän. Han försöker gå undan men hon springer efter och börjar slå honom. När hon har slitit av honom jacka och tröja har jag en inre kamp med mig själv. Ena sidan var väldigt frustrerad över att jag inte stod på deras perrong och kunde följa det från första parkett, andra sidan tänkte "ojoj...finns det ingen väktare här?". Innan någon sida hade segrat ser jag hur tjejen knuffar ner honom på spåret. Med mindre än en minut kvar tills nästa tåg skulle komma. Som tur var kom några väktare springandes och kunde dra upp honom. Fy fan, det var läskigt.

Nu sitter jag hemma och är sugen på något gott. Har en påse med Polly som inte lockar, massa frukt och grönt men nej, inget av det vill jag ha. Jag vill ha salta chips. Lägligt att börja ha cravings efter affärerna har stängt. Ytterligare ett tecken på att min kropp hatar mig som fan.

Jag går och lägger mig istället. God natt.