Det var då fan

Nu är det dags igen. För det där. Har det redan gått tre veckor? Jag känner mig skeptisk. Kroppen säger något helt annat.

PMSen är här med besked. Jag gråter för allt mer eller mindre. Åt choklad och började gråta för den var slut. Sen började jag lipa för att jag hade ätit en hel chokladkaka helt själv och vill ha mer.

Jag började titta på hundvalpar och då brast det ordentligt. Jag började sakna mina föräldrars sathund Snuffse och kände att jag vill verkligen ha en själv. Någon liten som springer omkring. Som jag inte har tid för. För att jag är så jävla upptagen hela tiden. Det känns som om jag försummar mina vänner, R och mig själv för att hinna med allt annat.

Som grädde på moset fick jag ett litet jack i min nymålade tumnagel. Gråtandet hade ingen hejd för att jag kände mig så patetisk som satt och grät över I-landsproblem.

Humöret är som en jävla bergochdalbana. Har suttit och skrikit på min internetuppkoppling som strular, tack vare den där jävla snubben utanför som trixar med några kablar. Sen grät jag, för han gör ju bara sitt jobb.

Jag anser att Väderguden kan ta och bend over så ska jag visa vad man kan göra med en grov trädgren som tack för det jävliga vädret vi kommer ha i helgen. Här har jag planerat utflykter och picknicks för mig och R, så ska det spöregna hela jävla helgen. Jättekul. Verkligen.

Jag vill inte vara med mer.