Jag var på sen lunch med Mr. S idag. Hans väninna I hängde med också. I hatar mig. På riktigt. Hon har avskytt mig ända sen Mr. S introducerade mig för sitt kompisgäng. Jag var för ung. Jag var för oerfaren. Jag var för diskussionslysen. Jag var för mycket fel helt enkelt.
Hennes min när hon klev in på restaurangen och såg mig tillsammans med Mr. S kändes obetalbar. Hennes leende fullkomligt stelnade. Det gjorde säkert mitt leende också. Jag hade inte en aning om att det var I som Mr. S menade när han sa att en kompis skulle dyka upp.
Hade det varit på den tiden när jag och Mr. S var tillsammans skulle jag ha blivit skitnervös. Jag hade väldigt svårt för situationer när jag insåg att människor inte gillade mig av någon anledning. När jag visste att I skulle hänga med oss fick jag lite panik. Jag visste aldrig vad jag skulle säga för att hon skulle börja ogilla mig lite mindre.
Under lunchen brydde jag mig inte. Hon gillar mig inte och jag orkar inte bry mig. Klart jag är trevlig mot henne men jag kämpade inte på samma sätt som innan. Det var dock tydligt att hon avskyr mig lika mycket som förr. Mr. S verkade ha fått en rejäl utskällning när jag var och pudrade näsan. Båda såg lite trumpna ut för att vara ärlig.
Nu tänker jag snarare så här. Jag är en fantastisk person, älskvärd som få när jag sätter den sidan till. Hennes förlust att hon inte ser det men det är inget jag tänker sörja över.
Hur reagerar ni när ni förstår att vissa personer inte tycker om er?
8 kommentarer:
Jag är som du. Jag var väldigt skitnödig när jag var yngre och tyckte det var jobbigt när folk inte gillade mig. Idag så bryr jag mig minimalt, men jag var äldre än du när jag gjorde upptäckten att "folk som inte gillar mig är folk som självmant sorterar bort sig ifrån kategorin folk jag skall lägga energi på"
Folk som inte gillar mina åsikter är en HELT annan historia!
Är det bekanta eller folk jag möter i jobbet, flyktigt, så skiter jag verkligen i det. Är det folk jag gillar eller beundrar blir jag initialt ledsen. Men oftast är det ju så att folk som inte gillar mig är sådana som jag inte gillar.
Jag säger som min kompis säger; Hur kan man inte älska mig?!
Säg det om dig själv också!! =P
Oftast är det så att de som inte gillar mig, så gillar inte jag heller. Då brukar jag skita i att låtsas, man behöver inte tycka om mig. Jag tycker att det är bättre att det märks att man inte gillar mig, än att vara falsk och låtsas. Sånt tål jag inte alls.
Jag blir defensiv och iakttagande.
Det är inte alls viktigt för mig att alla ska tycka om mig. Men om jag märker att någon ogillar mig, vilket jag brukar kunna läsa av rätt snabbt, så väljer jag att stänga mig. Jag bjuder liksom inte till alls. Nästan som att jag tänker "okej, du dömer ut mig - ditt problem. Mig får du inget mer av."
Jag brukar normalt bli extremt trevlig och absolut inte ge personen något som helst skäl att ge sig på mig.
Sen...kanske jag flörtar vilt med personens man bakom ryggen :D
Nä, jag vet inte om jag bryr mig så mycket. Kanske jag undviker personer jag själv inte gillar :)
Jag bryr mig inte om det är uppenbart att någon inte gillar mig. Jag är väldigt pragmatisk när det gäller sånt, konstaterar att alla inte kan gilla alla och jag tar det aldrig personligt. Å andra sidan tar jag ingenting personlig, någonsin...
Det jobbiga är när jag inte vet om en person stör sig på mig, eller om han/hon bara är svåråtkomlig. Sånt blir jag stressad över, vill jättegärna vara supertrevlig och "vinna".
Taskigt tajming av Mr S. Han lär ju veta vad ni båda tycker om varandra, varför skulle han då styra upp så ni hamnade på samma lunch?
Det beror helt på vem det är. Men jag undrar alltid hur dom inte kan gilla mig ;) Tycker jag blir bättre o bättre på att inte ta åt mig för det är ju oftast ömsesidigt.
Skicka en kommentar