Om att vara tillbaka i verkligheten

Det tar tid att vänja sig. Vid att komma hem till en tom lägenhet alltså. Ända sen jag blev singel har jag varit omgiven av människor mer eller mindre konstant. Har det inte varit vänner har det varit familjen eller jobbet. Sen jag kom hem i söndags har det varit fullt upp, vänner, drinkar och andra trevligheter.

Nu känns det liksom skitkonstigt att vara själv. Och det är klart att tankarna vandrar ibland. Speciellt efter hans senaste försök. Jag skulle kunna säga ja, veta vad jag får. Någon att prata med, någon att diskutera med, någon att slåss över DNs kulturbilaga om lördagarna. Jag skulle få något osäkert, ostabilt, inbillad trygghet tillsammans med någon. Och det är just det ordet, någon. För jag vill ju egentligen inte ha honom men tanken på att vara ute i singelvärlden är smått skrämmande.

Även om jag vet att jag är en helt underbar person så är det hela grejen med att börja om. Öppna upp sig för någon igen, kasta sig handlöst ut och chansa. Jag är faktiskt jävligt feg på det viset. Tanken kan göra mig livrädd ibland, att blotta allt det som är jag.

Att vänja sig tar tid och att vänja sig vid olika saker. Jag som var den eviga singeltjejen som vande mig vid tanken att den här personen, det är den personen jag vill dela resten av mitt liv med. Helt plötsligt kom verkligheten som en käftsmäll.

Men, för att tänka positivt. Det här är väldens chans, att göra saker som jag vill, träffa vem jag vill, för att jag vill, känna mig uppskattad. För jag förtjänar det bästa.

Slut på reality check.