måndag 27 september 2010

Blir det helt enkelt pinsamt?

Jag är lite fundersam här. På sista tiden har jag märkt att en del personer verkar känna sig, jag vet inte, lite obekväma i sig själva när jag berättar vad jag pluggar och jobbar med. Främst killar. Eller ja, det är bara killar som har gett mig den här känslan om jag ska vara ärlig. Av någon anledning får jag känslan av att dom ser ner på sig själva när det kommer fram vad jag gör.

Nä alltså jag jobbar ju med lite produktplacering och utveckling utav det interna systemet för att underlätta det externa främst då för våra kunder sa en snubbe i ett enda andetag för någon dag sedan. Vad hans jobbeskrivning innebär? Han plockar upp varor på Ica och sitter i kassan ibland. Och det är inte första gången det händer.

Har märkt att det bara verkar ske hos snubbar som är ett par år äldre än mig. Att dom inte verkar tycka att det känns okej. Men jag fattar inte riktigt varför. Hör det ihop med att jag jobbar för människor som kan ta mig långt om jag sköter mina kort och tänker ofta på vad jag kan göra för att skapa mig en bra karriär? Men jag får känslan av att dom verkar tro att jag ser ner på dom för att dom själva inte jobbar med något flashigt. Det är det jag inte förstår. Skäms dom? Och för vem i sådana fall? Inför mig? Sig själva?

Vad är era teorier?

6 kommentarer:

Nykteristfinnen sa...

Förstår din frustration till 100%. Vad är problemet? Vad finns det att skämmas för om man jobbar för att inte vara arbetslös? Eller framför allt om man jobbar med nånting som man trivs med? (och obs! orsaken varför man gillar jobbet behöver ju inte vara själva arbetsuppgifterna utan t ex arbetskompisarna eller kundkontakterna.)

Tvärtom. Själv tycker jag iaf att det är väldigt attraktivt när folk, som jobbar på löpande band på en fabrik eller med underhåll av tåg (vad som helst), säger att de trivs!

Alla är inte karriärmänniskor (t ex jag), det är ingenting att skämmas för. Och alla kan inte vara karriärmänniskor! Hur skulle samhället nämligen funka om det inte fanns folk som gillar att jobba på mataffär, båt, lokalvård eller bygg?!

Ojjoj, skulle kunna flumma vidare hur mkt som helst, men nu... Punkt.

Daniel sa...

Jobbar ju med arbetslösa som jobbcoach, samhället innefattar ju det här med att man Bör och ska ha arbete... och frågan: Vad jobbar du med? är viktigt. Jobbar man som tex städare eller på en donken så skäms de flesta. Försöker peppa att huvudsaken att man har jobb å inte stagnerar hemma. Går ju att jobba upp sej. Det är respekt.

floosan sa...

Jag undrar också varför vårt samhälle blivit så besatta utav titlar?

DD sa...

Jag tror det helt enkelt är vanlig mänsklighet. Männen är vana vid att träffa kvinnor som är underlägsna (så har det ju alltid varit) och blir obekväma när det är tvärt om. Eller så vet dom precis vad dom ska svara om du säger "jag jobbar på dagis, jag jobbar i butik, jag är undersköterska, jag är bibliotekarie" men dom vet inte vad dom ska säga när du säger ditt yrke nu.

Jag har under 20 års tid sett män få en glasartad blick och flyktbeteende när jag sagt vad jag jobbat med. Dom männen är svaga. Strunta i dom.

Bry dig inte.
Le.
Fortsätt med ditt.

Fast om du nu ska ragga ett ligg så kanske en undanmanöver är på sin plats. Typ: "Jag jobbar med....äsch...(se söt ut)...inget särskilt.... jag klarar mig nog. Och vad jobbar DU med då?"

;D

Jo tjena sa...

Finnen - Håller med. Vi har en del att flumma om när du är back in town igen.

Daniel - Ja, jag förstår vad du menar.

Floosan - Eller hur? Titlar låter flashigt men ja...är en flashig titel verkligen allt?

DD - Ja, så går mina tankar också. Haha och tack för tipset om raggning! Ska testa på fredag och se hur det går.

Hypofysen sa...

I Sverige är en av de första frågorna "vad jobbar du med?" så jag förstår hela grejen. När jag är arbetslös vill jag bara stänga in mig hemma för jag känner mig så värdelös. Sen när folk har "lågstatusjobb" är det nog samhället som gör att de känner att deras jobb är mindre värt. Jag har ju själv jobbat i butik o haft en väldig massa ansvar ( försteman) o ibland ansvarat för precis allt. Ändå kände jag mig långt ner på stegen av nån anledning. Svårt att förklara. Karriärmässigt var jag näst högst på stegen då men ändå blir jag mer respekterad nu. ( som kvinna i ett manligt yrke förstås...)