Gränsen mellan kärlek och hat är hårfin

Det är lite fascinerande egentligen, att man kan avsky en människa som man en gång ville dela sitt liv med. Jag träffade nämligen R igår. Hade fortfarande lite saker hemma hos honom som jag kände att jag ville ha. Och jag var så förbannad. Jag fick jaga honom och jag gillar inte att jaga andra människor.

Jag kokade av ilska när jag väl fick tag på honom och vi möttes upp på söder. Ännu argare blev jag när han kom fram med ett stort leende och sträckte ut armarna för att ge mig en kram. Jag backade direkt och bara blängde på honom. Vad är det, har jag sagt något som gjort dig arg? frågade han. Helt fel sak att säga i det läget. Jag fullkomligt exploderade.

Allt bara vällde ut, hur förbannad jag har varit den sista tiden även om jag har försökt att tänka positivt så kommer ändå frasen det fega jävla kräket upp i huvudet i samband med R. Han ansåg fortfarande att han inte hade gjort fel som skickat det där smset när han hade fram till helgen att tänka. Han hade inte haft tid den fredagen att ta det ansikte mot ansikte. Ytterligare en jävligt fel sak att säga.

Droppen kom när han sa att han alltid har behandlat mig med respekt. Jag stirrade på honom som om han kom från en annan planet. Sen fick inte han sylen i vädret på en bra stund. Han behövde höra allt en gång till. Först då gick det in i hans huvud hur han hade behandlat mig och vilken dålig flickvän han fick mig att känna att jag var. Hur ofta jag kände att jag kom i andra hand.

Sen satt vi på den där trappan och grät. Jag av ilska och han för att han insåg hur respektlös han egentligen hade varit.

Efteråt kändes det mycket bättre, för min del. Jag har liksom fått ur mig all ilska och äntligen fått honom att förstå. Äntligen.