Jag pratade med R inatt. Tydligen hade jag skickat ett sms till honom när jag var på pickalurven i fredags. Ett trevligt sms visserligen men det vore nog bra med alkolås på telefoner.
Han ringde. Jag svarade. Vi pratade i nästan tre timmar. Om allt och inget. Trevande i början. Vi pratade om hur svårt det har känts bitvis. Speciellt när vi känt "Åh, det här måste jag berätta för R/Petra!" och veta att nej, vi har ingen kontakt längre. Om hur jobbigt det är att vänja sig vid att inte ha varandra.
Det kändes inte så jobbigt som jag trodde att prata med honom. Kanske för att jag har fått tänka på mitt håll och inte varit i Stockholm med alla minnen. Fått annat att göra. Men framför allt, börjat komma över mer och mer.
Vi kommer inte bli best friends forever och skvallra om allt. Men vi kommer försöka ha lite kontakt. Vi bryr oss helt enkelt för mycket om varandra för att inte höras.
4 kommentarer:
Jag känner igen det där. Att inte riktigt kunna släppa taget om varandra helt. Så är det för mig och min exman. Vi pratar mer eller mindre varje dag, även om det oftast är via datorn. Och det är skönt att ha den där lilla kontakten. Han är inte längre min bästis, men en nära vän som jag älskar på ett annat vis. Förmodligen kommer vår kontakt också att mattas av med tiden, men lite kontakt kommer vi nog alltid att ha. Hoppas jag i alla fall.
fick lite ont i magen när jag läste det där. den där fasen är så jäkla jobbig :(
Det måste kännas befriande ändå. Hoppas jag iaf.
miss universum - Ja, det är så jag också känner. Jag har nog visserligen inte kommit till stadiet där jag älskar honom som en vän, enbart men det här var ett litet steg på vägen och sen får vi helt enkelt se vart vi hamnar.
Emily - Ja, det är tufft...
H - Ja, det känns faktiskt befriande på ett sätt, jag känner mig inte lika bitter över det längre även om jag inte accepterar vissa saker han gjorde.
Skicka en kommentar