Jodå, jag lever!

Men ett par gånger undrade jag allvarligt om jag faktiskt skulle överleva.

Att dra en väska på 15 kg på en oplogad väg, vilket resulterar i en nästan gråtandes Petra och en väska till snöplog fick mig att undra hur fan resten av resan skulle bli i söndags när jag skulle hem till R.

R har dessutom fått för sig att han ska lära mig slåss. Det går sådär. Han kör med taktiken "överraska och överrumpla" i tid och otid. Det hela brukar sluta med att jag hotar honom med handväskan.

Söndagen, som var vår 1-årsdag (vart fan har tiden tagit vägen?!) och det blev en massa mys, vin, bad och massage. Självklart blev det lite våfflor och varm choklad när vi hade tjafsat klart om vem som skulle ge sig ut i snöhelvetet. Jag putade lite med underläppen och såg på R med hundögon. Han kapitulerade inom femton sekunder.

Måndagen kom och jag vaknade pigg som en mört jämte min extremt morgontrötte man. Han fick ett par timmars sovmorgon innan jag väckte honom med lite frukost på sängen, bla med lite nygräddade våfflor på smet som blivit över. Innan jag väckte honom hann jag dessutom köra några maskiner tvätt, vika, diska och plocka undan så att han skulle slippa. Ibland är jag världens bästa flickvän helt enkelt.

Flygresan ja... Jag har en tendens att nästan bli troende när jag sätter mig i ett flygplan. Jag har nog aldrig varit så nära som igår när jag upptäckte att det bara var ena motorn som var igång redan innan vi hade taxat ut. När samma motor dessutom la av uppe i luften var jag övertygad om att vi skulle störta och dö."Jag skulle ha tagit tåget!" var det första jag tänkte. Men motorn kom igång och vi kunde landa i Växjö utan problem där mamma och pappa mötte upp med en Snuffse som växt till sig sen jag var nere sist.

Snart är det dags att pälsa på sig och gå ut i minus 18 grader för att rasta Snuffse da Snödykare. Ser han en snöhög dyker han rakt in i den och tycker det är fantastiskt roligt. Jag är inte lika road där jag står och fryser näsan av mig.