Ibland ser jag rött

För ett litet tag sen var jag på utflykt med en utav mina boende. Givetvis skulle vi äta ute och lyxa till det lite. Vi rattade bilen till ett ställe vi vet går hem. Ja, kollegan från ett annat boende körde, mig släpper man inte ut på vägarna. Vi sätter oss på en trevlig på uteservering och allt är frid och fröjd.

Det var det ja. Ända tills ett litet sällskap bakom oss insåg att personerna som var med mig och kollegan är förståndshandikappade. Jävlar vad den ena tanten gnällde till övriga vid sitt bord. Det var tydligen hemskt att "sådana" personer vistas på restauranger där vanligt folk vill äta och ha det trevligt.

Tillsist fick jag nog. Jag vände mig om, höjde ett ögonbryn och sa ursäkta? Men jag kan erkänna att jag fick knyta näven hårt för att inte börja skälla ut henne efter noter.

Seriöst, jag förstår inte riktigt ett sådant beteende. Jo, på ett sätt gör jag, i hennes ungdom var det ovanligt att man ens erkände att man hade ett handikappat barn. Men för fan, sitta och gnälla om det på en restaurang? Vad är det för jävla fasoner? Och våra boende då, förtjänar inte dom att komma ut på lite trevligheter ibland och få lite extra uppmärksamhet från oss i personalen? Lider för fan med dom när vi springer runt, stressade utav bara helvete och sätter dom på den skuggiga uteplatsen för att dom ska få lite luft medan vi springer vidare.


Fan vad glad jag var att våra boende inte insåg vad hon sa. Gnälliga kärringjävlar borde inte få vistas offentligt när man försöker ha det lite trevligt.