Lite rastlös ja

Okej, nu har jag bott i Växjö i ungefär sexton månader. Det är bra mycket längre än vad jag och någon annan också för den delen trodde att jag skulle klara.

Men, nu börjar det snart bli dags att röra på sig eller göra något nytt. Valen är många och det snurrar på rätt bra i huvudet just nu.

Grejen är den att det ska öppna ett nytt rättspsyk i Göteborg med högre säkerhetsklass än det jag jobbar på nu, som för närvarande har den högsta säkerhetsklassen. Och jag är bra sugen på att söka mig till det i Göteborg. Riktigt sugen.

Sen finns tankar på att avbryta det jag pluggar nu och söka till sjuksköterskeprogrammet för att sedan specialisera mig på psykiatri. Men, vill jag bli sjuksyrra? Jag älskar verkligen att jobba inom psykiatrin och det känns som att jag har hamnat rätt men, vad vill jag, egentligen?

Ja herregud. Det är inte lätt ibland.

Hehe en liiiten tanke bara

Som en del säkert minns är jag och sambon väldigt väldigt sugna på att skaffa husdjur. Det har gått så pass långt att jag åker hem till föräldrarna nästan enbart för att träffa deras hund. Sambon fick något lyckligt i blicken tidigare idag när han pratade om sönderklösta soffor.

Vi har gjort en deal - så länge vi bor i lägenhet blir det ingen hund men däremot en katt på villkoret att sambon städar kattlådan. Men eftersom vi bor i ett sådant där supermodernt och trendigt lägenhetshus har vår hyresvärd förbjudit pälsdjur. Givetvis enbart i vårt hus, givetvis. I alla andra byggnader är pälsdjur tillåtna.

Men nu kommer vi till det fina här - pälsdjur. Men om vi skaffar en katt med lite mindre hår då? Typ inget hår alls? Och nej, ingen nakenkatt. Vi har väl snarare kikat på lite andra raser som har lite hår och som inte fäller.

Vad tror ni, kan vi finta av hyresvärden? Går dom inte med på det tänker jag skvallra om hunden, som definitivt inte är pälsfri, som bor i huset.

Kärlek på krogen

Ibland blir jag lite sådär blixtkär när jag är ute på krogen. I totala främlingar alltså. Oftast när vi bara byter något ord vid baren. Redan innan bartendern har ställt min beställning på disken har jag fantiserat ihop vårt gemensamma liv.

Jag ser vår gemensamma lägenhet, en trea med högt i tak, mitt i Vasastan. Kakelugn i både vardagsrummet och i vårt sovrum. Vi har en röd soffa, en jakt som genererade många smågräl innan vi fann den. I det stora köket doftar det nästan alltid inbjudande av någon puttrande gryta. Våra vänner sitter ofta kring köksbordet, doppandes lite bröd i den där olivoljan vi köpte under vår senaste resa till Italien. Givetvis älskar alla våra vänner varandra och har gjort sen första stund vi introducerade dom för varandra. Vi brukar le mot varandra i lyckligt samförstånd när vi ser våra vänner samlade.

Varje lördag går vi hand i hand till torget där blomförsäljarna står och köper liljor eller tulpaner av den alltid så glade mannen. Sen går vi vidare till en saluhall för att köpa lite lamm eller hjort till vår söndagsmiddag. Hela tiden ser vi sådär lyckliga ut. Även om det har varit vi i flera år nu ser vi alltid lika nykära ut. Givetvis grälar vi ibland. Aldrig långvariga. Vi är vuxna och förnuftiga människor säger vi till varandra.

Sen vaknar jag upp ur mina funderingar och tänker att den där personen tvättar säkert aldrig sina sminkpenslar, smutskläder överallt eller är i ett mentalt förhållande med sitt ex.

Det finns alltid två sidor

För lite sen gick en Pride-parad av stapeln i Karlstad. Ett Pride vars arrangörer fick motta dödshot av, vad man misstänker, högerextrema grupper.

Idag fick jag nys om en bitsk artikel från högerextrema tidningen Realisten. Skribenten ställer sig kritisk till att fotografer från Realisten inte fick fotografera paraden utan blev bortmotade av polis.

Ja, jag kan förstå att fotografen/skribenten ställer sig kritisk till detta. Eftersom det är ett öppet arrangemang och flera tidningar och medier var inbjudna att skriva och fotografera paraden förstår jag det mycket väl. Å andra sidan, enligt mina källor hade inte den här personen något presskort som är SIS-märkta. Då är det egentligen inte alls konstigt, att om man uppger att man kommer från en högerextrem tidning blir bortmotad från en parad vars deltagare nyligen blivit hotade till livet. Är man så korkad och fotograferar människor som vet att den här personen har högerextrema åsikter och är utan presskort, då får man fan skylla sig själv.

Men, det är bara min spontana tanke.

Jag ska sluta läsa allt jag kommer över

Om somrarna läser jag extremt mycket. Jag ser min chans till att läsa något annat än kurslitteratur och läser nästan allt jag kommer över. Det innefattar även dom små novellerna i Hemmets veckotidning.

Jag hatar egentligen dom novellerna.Alltid är det samma visa. Någon tjej har blivit lämnad eller lämnat, som hon trodde var, sin stora kärlek. När hon går där och suckar, alltid i en idyllisk miljö, träffar hon på en riktig helylles kille som hon faller för. Givetvis lever dom lyckliga i alla sina dagar.

Bullshit tänker jag. Det slutar egentligen säkert med att killen visar sig vara ett svin som bara ville ha lite kul och lämnar henne när hon är på smällen. Sen blir hon en bitter singelmorsa som röker för mycket och gillar baginbox-vin lite för mycket.

Jag känner mig otroligt positiv idag.

Ska jag, ska jag inte?

En vän tipsade mig om ett jobb som verkligen skrek mitt namn. En helttidstjänst, långt ifrån det jag egentligen utbildar mig inom men något som jag brinner för.

Men jag vet inte om jag ska söka det. Jag vet att jag egentligen är som klippt och skuren för tjänsten men sen kommer dom där tankarna. Att det inte är någon idé att jag söker, varför skulle dom vilja ha mig? Det är så jävla fel att tänka så. För jag vet att jag är jävligt bra.

Äsch, vad fan, jag söker!

Vart går gränsen egentligen?

Idag hörde jag om en kille som var väldigt upprörd. Han hade mailat med en tjej och skrivit mail av den mer sexuella karaktären. För att göra en lång historia kort kom det fram att den här tjejen känner hans flickvän. Hon visade alla mail för flickvännen. Min bekant anser att han inte har gjort något fel, för han har inte gjort något fysiskt, där han verkar dra gränsen för vad som är otrohet.

Själv har jag en liten annan uppfattning. För mig är det otrohet även om det "bara" skett via internet.

Vad tycker ni? Kan man vara otrogen via internet?

Vi behöver lite nytt

Jag känner mig rastlös i bloggen. Lite tråkig sådär. Känns mest som om jag bara skriver och gnäller. Uppenbarligen funkar det här eftersom att ni fortfarande läser men det behövs lite förändring.

Tänkte lite därför innan på att kanske ha en tävling. Vad tycker ni om det? Givetvis ett litet roligt pris till vinnaren också.

Påståenden som inte alls stämmer

Du har det bra du Petra, du har ju dubbelt så mycket att välja på! suckade en killkompis avundsjukt när vi pratade relationer. Om jag hade fått en krona för varje gång jag hört det säger jag bara.

Det stämmer verkligen inte. I praktiken. I teorin kan jag hålla med men då snackar vi om en utopisk värld där alla vill ligga med mig.

I praktiken är det snarare så att ragga på tjejer är fruktansvärt. Heder till alla er som faktiskt orkar ragga på oss. Själv får jag oftast lust att ge upp. Tjejer är så jävla svårflirtade! I Stockholm är många dessutom väldigt dryga.

Hela grejen med att flirta och ragga känns som en hel jävla vetenskap när det kommer till oss. När det gäller killar är det bara att se glad ut och vilja ligga så är den saken biff. Ibland räcker det med att bara hälsa på en snubbe på krogen. Men tjejer alltså. Det ska pratas, drickas drinkar, slänga lite flirtigt med håret, svassa runt och vara så jävla oemotståndlig som det bara går. Sen ska det pratas lite till innan man kanske får en liten puss.

Egentligen är det inte så konstigt. Oftast är vi tjejer väldigt vana vid att bli uppraggade flera gånger under en kväll. Klart man tröttnar på att höra samma sak flera gånger. Man vill ha någon som utmärker sig lite extra. Som sagt, heder till er som pallar!

Själv är jag nog ett väldigt otacksamt raggoffer. Jag fattar aldrig när någon stöter på mig. Åh, vad kul, någon som vill prata! tänker jag på krogen och blir skitglad. Jag ser en ny polare i personen. Det enda som funkar för att jag ska förstå är frasen "ska vi gå hem till dig eller mig?" Just sådana signaler är jag skitdålig på att tyda.

Hur är ni när det gäller raggning? Har ni några bra moves? Är ni lika korkade som jag eller förstår ni direkt?

Petra goes förbannad

Jag läste en debattartikel idag som en kollega uppmärksammade mig på. Debattartikeln handlar om en person som genomgått en könskorrigering, från man till kvinna. Personen skriver om sin upprördhet över att bli nekad att skaffa barn.

Enligt den lag som finns i Sverige idag som handlar om transexualism och könskorrigeringar måste man, för att kunna byta sitt juridiska personnummer vara steril. Det innebär att könskörtlar måste opereras bort, exempelvis, livmoder, äggstockar och sädesledare. Personer med en transexuell diagnos får inte heller spara sperma eller ägg eftersom man då anses vara fertil.

Den lagen är något som upprör mig otroligt mycket men när jag läste den här artikeln var det inte lagen som gjorde mig arg utan kommentarerna till den.

Flertalet personer undrade varför hon inte kunde skaffa barn innan hon påbörjade sin process, att det borde vara något som hon skulle ha tänkt på redan då. Den frågan fick mig att gnissla tänder. I artikeln skriver hon om hur dåligt hon mådde, att hon funderade på att ta sitt liv. Menar då dessa personer att mitt i allt kaos runt henne själv så skulle hon även bli förälder? Tack gode gud att hon inte blev förälder just då är min spontana känsla. Stackars barn som skulle komma till världen under sådana förhållanden säger jag bara.

I kommentarsfältet skrevs det även en del om att hon kan alltid adoptera. Nej, det är inte helt säkert att det går. I lagen om adoption står det att alla ska ha rätt till att prövas för adoption, detta för att inkludera och ge samkönade par samma möjlighet som olikkönade. Däremot samarbetar inte Sverige med någon adoptionsbyrå som är villig att adoptera till samkönade par. Därför ställer jag mig frågande till varför en av dessa byråer skulle vilja adoptera till ett par där en har transsexuell bakgrund.

Flera ansåg även att det är emot naturen att någon som genomgått en könskorrigering ska skaffa barn. Men om den här kvinnan och dennes partner kan ge barnet ett tryggt hem och allt som barnet behöver, vad finns det då att gnälla över? Det är väl bra mycket bättre att någon som kan, och vill, uppfostra ett barn blir förälder än någon som inte kan ge barnet en trygg uppväxt?

Den kommentar som upprörde mig mest var en person som skrev att hon ska vara tacksam att vi skattebetalare står för hennes operationer och att om det inte passar kan hon operera sig i ett annat land där hon kan bestämma själv. Enligt mig är inte den här kvinnan otacksam över att ha genomgått dessa operationer i Sverige, snarare tvärtom. Hon skriver i artikeln att det räddade hennes liv. Och ja, det går att operera sig i andra länder om man är villig att betala. Men, om man gör dessa operationer i utlandet och vill byta personnummer måste man vara steril. Vår lagstiftning är väldigt klar på den punkten.

Enligt mig är det inget snack om saken, den lagen måste ändras och det nu. Det är hemskt att vi fortfarande tvångssteriliserar människor år 2010.

Jag tror det var en mardröm

Inatt drömde jag att jag var Ragnar. Det var rätt läskigt.

Den här rättegången kommer jag följa nyfiket

Igår hörde jag på radio om att en 32-årig man ska åtalas för att ha haft för tufft sex med en 16-årig tjej. Han hade bland annat fäst klämmor på hennes bröst, något som gett blåmärken. Enligt en artikel i dagens Metro var det blåmärkena på hennes kropp som fick en anhörig att slå larm.

Personerna hade träffats via en sexsida där tjejen skrivit till mannen att hon ville bli "utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad". Artikeln anger även att mannen låst in henne i en hundbur.

Åtalet gäller inte våldtäkt. Åklagaren utesluter att en sådan har skett eftersom båda var överens om att ha sex. Däremot gäller åtalet hur mycket våld som är tillåtet att bruka på en människa som ger sitt medgivande. Vilket jag tycker är väldigt intressant. Det finns människor som njuter av att bli slagna i olika former i sexuellt syfte, är det då okej att domstolen fastställer hur mycket våld som är okej?

Jag tänker lite så här, att all form av sex, med eller utan våld, är väldigt individuellt för vad som känns okej. Med det menar jag, att enligt mig, känns det fel att en domstol ska sätta en rättslig mall för vad som är okej och inte. Om en människa njuter av det och inte blir ofrivilligt skadad, vilka har då rätten att säga vilken gräns som man måste stanna vid, om inte enbart personerna som är inblandade? Att en rättsinstans kommer eventuellt kommer fatta ett beslut som innefattar människor sexliv känns obehagligt. Jag är fullt medveten om att det finns lagar kring sexualliv, tex byxmyndig och pedofili exempelvis. Dessa lagar är baserade utifrån att det kan skada människor, mot sin vilja. Viktig skillnad där. Många BDSM-utövare vill bli skadade, vissa vill få lite smisk på stjärten, andra blir upphetsade av att få hårda örfilar och få tex blåmärken på olika delar av kroppen. Det är även viktigt att komma ihåg att alla BDSM-utövare inte vill utöva någon form av fysiskt våld.

Kom ihåg också, viktigt det här, att komma ihåg att det här baserar jag endast utifrån mina egna tankar och det som jag läst i tidning och på internet om just det här fallet. Jag kommer återkomma om det här, lita på det.

Om ni vill läsa mer om fallet kan du göra det här, här, här och här.

Nej vad säger ni?

Ska vi supa oss riktigt fulla, sätta oss på en trappa inne i stan och vissla på flickor?

Lite tillfredsställd blev jag i alla fall

I förmiddags var jag hos RFSL:s kurator för att prata om vad som hände förra veckan. Tuffa jag gick dit och tänkte att det har inte berört mig så mycket. Jo tjena. Satt och hulkade som en inhyrd gråterska efter en stund. Men det var faktiskt riktigt skönt. Bara att prata sådär och resonera kring varför jag tänkte som jag gjorde i vissa situationer. Även om jag har världens bästa vänner behövde jag nog prata med någon utomstående som tänker på ett annat sätt. Insåg även hur mycket egentligen hänger ihop och att mitt "duktiga flicka"-komplex snarare sätter krokben för mig. Jag ska dit nästa vecka igen.

Efteråt fick jag någon sjujävla energi och tänkte att den här dagen ska ägnas åt sådant som jag vill! Tog en runda på hötorget bland alla försäljare och njöt som fan av alla komplimanger. Försäljningsknep javisst. Men att bli kallad för "vackra flicka" och höra att jordgubbarna är söta, men "inte lika söta som du" kändes faktiskt jävligt bra. Gick även på en liten utställning.

När jag stod på Hemköp och funderade på vad jag ska ha till lunch flög blicken till den rökta laxen. "Nej, han gillar ju inte rökt lax och tycker att min andedräkt stinker efteråt" tänkte jag av ren vana. Sen insåg jag, han finns inte här längre. Jag behöver inte tänka på vad han tycker. Jag ska fan frossa i rökt lax nu!

Och det kommer även komma upp lite bilder senare idag. Erkänn att ni älskar mig?

En liten spontan tanke

Vem fan gav Petra Mede ett eget program? Hon delar första plats tillsammans med Erik Haag på min lista över personer som inte borde få vistas framför tvkameran.

Jag trodde att tv-världen hade lärt sig av hur det var när hon presenterade Melodifestivalen.

Seriöst, tv 3, hur fan tänkte ni när ni gav Petra Mede, med världens jobbigaste röst, ett eget program? Var ni höga eller? För tänkte klart gjorde ni fanimig inte.

Jag tittade på TV innan idag

Det var någon musiktävling på SVT som jag inte vet vad den heter. Två tjejer sjöng en duett. Programledaren frågade en ena tjejen hur det var att jobba tillsammans med den här personen. Hon fick även frågan om vem hon trodde skulle gå vidare.

"Jag tycker hon är en jättehärlig person och det har varit underbart att jobba med henne" fick han till svar. Hon sa även att det är svårt att säga vem som ska gå vidare eftersom alla är så duktiga och förtjänar en plats.

Jo tjena. Jag vet nog vad hon egentligen ville svara. Det är en tävling. Hade det varit jag som stod där uppe hade jag velat svara att jag hoppas att att min duettkompis trillar av scenen samt drabbas av halsinfektioner som gör det omöjligt för henne att sjunga. Jag skulle säga att det spelar ingen roll hur trevlig hon än är, det är en tävling och jag tänker vinna den. I en tävling förtjänar ingen att varken gå vidare eller att vinna - förutom jag.

Men det är ju bara jag och vi vet ju sedan tidigare att min själ är död.

Petra - kvinnan, myten, legenden

Tänk om jag inte är den jag utger mig för att vara? Tänk om jag vore Ragnar, 57 år gammal istället. Ragnar är trött på sin fru, hatar sina bortskämda barn och vars hemliga dröm är att ta med älgstudsaren till jobbet och skjuta varenda en på kontoret. Speciellt Ulla. Hon skulle få två, det förtjänar den gnatiga kärringen.

Ragnar är avundsjuk på sin granne som har den senaste husbilen. Ett jävla åbäke det där tänker Ragnar varje gång han ser sin granne med fru, i matchande träningsoveraller, framför den rullande lägenheten. Väluppfostrade barn har grannen också. Säkert mutade för att hålla uppe den idylliska fasaden.

Fast, Ragnar är egentligen inte så bitter utav sig. Han har bara haft otur här i livet och blir konstant motarbetad av högre makter. Hade det funnits någon som helst rättvisa hade han inte suttit fast i den här jävliga förorten, i ett ruckel till hus med en gräsmatta som maskrosorna älskar. Då hade han inte heller haft en fru som önskar att han såg ut som Johnny Depp och inte som den tjocke lille belgiske detektiven som rullar fram. Hans barn hade inte heller sett honom som en vandrande bankomat som skiter ut iPhones på beställning. Nej, livet hatar verkligen Ragnar, 57 år gammal.

Tänk om jag vore Ragnar, 57, som inte vet vart han ska fästa blicken när kompisar till hans 17-åriga dotter kliver innanför dörren. Ragnar vet att det är så förbjudet ett område kan bli. Men Ragnar kan inte hjälpa att blicken ibland dröjer sig kvar lite för länge på den där välformade jeansbeklädda rumpan. Sedan skäms han, att spana in sin dotters kompisar sådär. Å andra sidan, vem kan klandra honom när hans sexliv består utav en handtralla framför datorn när hans fru har somnat.

Ragnar hatar sitt liv så mycket att han startar en blogg, för att i alla fall för en stund, ha det roligt. Helt plötsligt är Ragnar, 57, den 22-åriga tjejen som lever ett hektiskt liv i storstan. Så långt ifrån hans eget liv han kan komma. Ragnar njuter av att smyga iväg ibland för att skriva något nytt. Men det bästa Ragnar vet är att läsa alla kommentarer. Tänk om ni bara visste...

Ja, tänk om jag egentligen är Ragnar, 57. Vad förvånade ni skulle bli då.

Det här med sex...

Jag såg ett program för någon dag sen som handlade om "konstigt sex". Ett tag blev jag lite mörkrädd. Programledaren hade bjudit in några par som blivit placerade i ett gäng sängar för att berätta om sina avvikande sexuella aktiviteter som programledaren sa. Jag borde ha stängt av tv:n redan där men självplågaren i mig tvingade mig att fortsätta titta.

Bland annat var det ett par som definierade sig som furries och drömde om att ha ett bröllop iklädda sina djurdräkter. Publiken gick i taket. Programledaren jämförde furries med tidelag, som inte har något alls med varandra att göra. Någon kanske ska göra sin research lite bättre?

Även BDSM-utövarna fick sig en känga. Det var kvinnoförnedrande ansåg någon kvinna ur publiken och menade att mannen var ett svin som styrde sin fru på det viset. Att i det tredje paret, polygama BDSM-utövare, var det mannen som var undergiven sa ingen någonting om, det var tydligen inte förnedrande på något sätt. Där var det mer det avskyvärda i att det var fler än två personer som levde ihop.

Dessa jävla normer alltså. Om sexet inte skadar någon fysiskt mot deras vilja eller psykiskt, vad fan gör det då hur dom har sex?

Saker som känns väldigt lockande just nu..

...att traska iväg till häktet 500 meter bort, iklädd heels och en trench för att sen flasha mig för internerna.

Brukar ni också få knäppa idéer i huvudet ibland?