Kan man sakna något man egentligen inte vill ha?

Av någon anledning började jag sakna mitt singelliv ikväll. Visserligen bara i någon sekund men det kändes som timmar. Jag saknade att flirta hejdlöst, att gå hem med någon och aldrig träffa personen igen. Den där virvlande känslan som infann sig av att inte riktigt veta något alls och att det egentligen inte fanns några konsekvenser. Då fanns bara jag och jag behövde inte tänka på någon annan.

Jag ångrar absolut inte att jag är tillsammans med R. Snarare tvärtom. Jag tror att det mesta handlar om ovanan av att vara i ett fungerande förhållande. Att gå från det vilda singellivet som innebar fest flera gånger i veckan med vilt flirtande till känslan av att vara tillsammans med en underbaring. Att vara med den speciella personen som jag aldrig vill sluta att vakna upp jämte.

I onsdags var det sex månader sen vi var på vår första dejt. Sex månader...rekord för mig. Sex månader tillsammans med någon som inte ger mig ångest, som inte försöker trampa på mig. Istället sex månader på moln.

Nej, jag saknar inte mitt singelliv. Inte heller att vakna upp jämte en främling för att ta mina skor i handen och smyga ut genom dörren. Jag saknar inte det galna festandet eller flirtandet med alla som verkade roliga eller som jag bara kunde tänka mig ett knull med.

Vad jag saknar är R till förbannelse.