Idag har jag varit hos läkaren som tittade på mina händer. Äntligen säger jag bara, har ju väntat i ett år på den här tiden. Känner mig som en nåldyna. Mina blodkärl som annars är så fina verkade ha gömt sig. Nu har jag två blåa armveck.
Läkaren kunde inte säga på rak arm vad min värk beror på. Inga muskelknutor i händerna, låter som reumatism men ändå inte. Han hummade, klämde och kände. Frågade och nickade. Jag berättade om hur det har blivit värre, att jag har svårt att greppa om saker på morgonen, om den bultande konstanta värken, stelheten och om hur fingrarna har blivit mer sneda. Han nickade, antecknade och frågade lite till.
Jag har aldrig gillat att gå till läkaren, inget undantag idag. När sköterskan stack nålen i mig tänkte jag istället på hur jag någon timme tidigare hade legat i sängen med R och löst ett korsord tillsammans. Under tiden när läkaren kände och vred på mina händer log jag åt kvällen innan, när R pillade mig i örat för att jag höll på att somna i soffan som vanligt.
Nu väntar minst två veckors ovetande innan jag får svar från kliniken. Denna jävla väntan.
1 kommentar:
Hoppas nu att de hittar vad det är! Alltid bättre att veta än att inte veta.. då kan man förhoppningsvis göra något åt det.
Och bra att R kan ge lite flykt i tankarna då sköterskor och läkare håller på.. skall prova den taktiken (jag som är nål- och spruträdd)
Skicka en kommentar