Jag skulle ju se Hamlet med Gustaf Skarsgård på lördagskvällen! Så fort Gustaf visade sig på scenen suckade småflickorna utav välbehag och ett och annat njutningsfyllt "ååååh, Gustaf..." hördes i publiken.
Min glädje tvärdog när jag insåg att Jakob Eklund var med. Jag fixar inte människan. Under båda akterna störde jag mig som fan på honom. Jag försökte verkligen ge honom en chans, det gjorde jag. Men det räckte med att han öppnade käften för att jag skulle börja avsky honom igen.
Annars var pjäsen sådär. Tyvärr. Otroligt duktiga skådisar (förutom nämnda hatobjekt och Ofelia) så det var synd att deras talanger inte togs tillvara på. Annars hade nog bättre manusförfattare varit en lösning också, vissa saker i pjäsen förstod jag inte alls varför det var med.
I söndags trodde jag att R var döende. Efter den sedvanliga frukosten han gjorde till mig och våra hetsiga diskussioner fick jag uppdraget att kolla på nätet efter löpband åt honom. Ett av mina förslag föll han för och efter lite slagsmål om DN:s Kulturbilaga satte vi oss i bilen för att köpa löpband. Vilket han gjorde också. Han har pratat om det så länge att jag inte trodde det skulle bli av. På väg hem hade vi ett löpband bakom oss som fick mig att fasa för mitt liv ifall R helt plötsligt skulle bromsa. Vi lyckades dessutom på något sätt få in åbäket i hans lägenhet utan att bli ovänner.
På kvällen skulle R laga mat. Vilket gick väldigt bra. Han utnämnde mig till förste stekare och ansvarig för stekjärnet medan han botaniserade bland mina skåp för att få till en bra smak. Ett tips, blanda inte i socker i hamburgersmeten, det blir inget bra.
Resten av kvällen spenderade vi framför tv:n. I urtvättade mjukiskläder. Jag somnade och dreglade på prydnadskudden medan R tittade på nyheterna. Vi har blivit så jävla gamla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar