Jag brukar aldrig tänka speciellt mycket när jag ska ut och skolinformera. Jag och kollegan går in, kör vår grej i 90 minuter och sen går vi ut. Hur bemötandet blir under dessa 90 minuter vet man aldrig. Därför brukar jag aldrig lägga tid på att fundera kring hur bemötandet kan bli. Förutom min första gång då. Jag var övertygad om att min kollega skulle tycka att jag var en sopa och klassen skulle käka mig till frukost.
Men inför i morgon känner jag mig lite nervös. Eller inte nervös men jag känner saker. Vi ska föreläsa för en bautaklass. 42 kids. En normal lektion är på ca 20-25 elever. Och i den där högstadieåldern också. Jag vet minsann hur vi betedde oss på min skola under högstadiet. Speciellt när det där ämnet om håmåsexuella kom upp. Herreminjävlar. Mina erfarenhet av att tala inför stora grupper kan man dela in i tre kategorier. 1. Den knäpptysta. Inte en jävel säger ett pip och tittar överallt förutom på oss. 2. Den hetsiga diskussionsgruppen. Alla vill säga allt. På en och samma gång. Kaos utbryter. 3. Den dominanta gruppen. Ett fåtal personer anser sig vara tvugna att tala för hela gruppen eftersom att oftast ingen annan kommer öppna käften frivilligt. Försök till diskussion dör ut.
Det jag är mest rädd för är att det inte kommer finnas utrymme till diskussion med en så stor grupp. Jag vill ha en diskussion! Jag vill höra ifrågasättande av allt! Ge mig lite mothugg! Kom med egna tankar och idéer! Men med 42 pers på 90 min...?
Äsch vet ni vad? Det kommer gå så jävla bra! Jag är skitbra på det jag gör och ska informera med en av mina bäst vänner. Vi kompletterar varandra så himla bra att ingenting känns omöjligt.
Och skulle ungarna av någon anledning inte sköta sig får jag väl hota med att hosta lite på dom så kanske dom också blir lite HBTQ av sig.
1 kommentar:
Klart det går bra! Starkt att stå inför så stora grupper. Men jag håller med dig... Man måste nästan slå isär dem och peka ut ett antal som man ställer frågor till för att få nått mothugg.
Skicka en kommentar