Den här dagen började ju skitbra

Jag gillar att ta det lite lugnt innan jag ska iväg. Äta frukost i lugn och ro, dricka en kopp té eller två. Sminka mig lite snyggt och kanske prova någon ny teknik innan jag i lugnan ro väljer kläder. Jo tjena. I morse snoozade jag lite väl länge, fick springa in och ut ur duschen på fem minuter. Frukost kunde jag glömma och drack en kopp té samtidigt som jag sminkade mig och försökte få på mig en tröja.

När jag spurtade ner för backen from hell tänkte jag att shit, det här kanske faktiskt blir en bra dag! Jo tjena! Kommer in på perrongen, ser ett tåg glida förbi mig och tänker att det är lugnt, nästa tåg kommer om fyra minuter. Tåg mot Stockholm central och Märsta är fjorton minuter försenat säger högtalarrösten som jag hatar så innerligt. Fjorton jävla minuter. Jag är inte känd för att ha något lokalsinne och att eventuellt ta mig till skolan på egen hand kändes inte bra. När jag väl kommer till stationen där jag ska träffa min kollega får jag veta att han har försovit sig. Typ där börjar jag svettas. Efter diverse fel med SL åker jag iväg själv till skolan. Hittar skolan direkt. Eller ja, hade det inte varit för strömmen av barn hade jag väl gått åt fel håll som vanligt.

Jag sladdar in genom första bästa dörr och kommer till någon slags expedition. Stackars människor, jag såg väl ut som en galning när jag kom inrusandes och inte visste vart jag skulle. Sen kom läraren. Och jag fick bita mig hårt i tungan för att inte börja skratta. Hon pratade precis som Maria Montazami i Svenska Hollywoodfruar. Hade människan sagt ostkrokar skulle jag bryta ihop.

Informationen däremot gick kanoners! Synd bara att eleverna inte pratade så mycket. Men det kändes nog jobbigt att vara i en så stor grupp där man inte känner alla.