Överraskningen på Sveavägen

När jag spatserade Sveavägen fram sprang jag på Mr S med kollega. Vi stirrade på varandra i någon sekund innan vi sa hej med tillhörande kram.

Det kändes så konstigt att springa på Mr S bara så där. Att se ögonen jag föll för, håret jag rufsade om så många gånger och att se det där speciella leendet.

Vi utbytte artighetsfraser. Jag berättade om skolan, han log och nickade. Han berättade om jobbet, jag log och nickade. Hans kollega sa att det var längesen han såg mig och att vi alla borde gå ut och ta ett glas vin ihop. Jag sa att jag skulle se över mitt schema och vi visste alla att det aldrig kommer att ske.

Sen kom den sista kramen. Den sortens kram som man bara kan ge någon man en gång kände bättre än sin egen handväska men som nu är en främling.