Adjö

Jag tror att jag kommer dö av tristess här nere i Tingsryd. Jag skämtar inte. Det framstår som ett faktum, jag är inte gjord för att vara nere i skogen längre sträckor i rad. Jag förstår nu att jag ska springa runt bland avgaserna i Stockholm och studsa runt på asfalten.

Hur mitt liv ser ut här nere? Vilket liv är väl snarare frågan. Jag jobbar, i helgen har jag klämt in en sisådär 40 timmar. Och vet ni vad det roligaste är? Jag får bara betalt för 30 timmar eftersom vi har "sovande jour" som det så fint kallas. "Sovande jour" my ass. Denna form av jour innebär att vi får sova några timmar på natten, om inte någon av dom boende behöver hjälp förstås, vilket gör att vi ligger på helspänn ifall någon inte skulle må bra.

Höll dessutom på att få tuppjuck igår på kollegan jag är mindre förtjust i. Det kom fram att hon försökt ta cred för mina bakverk som jag gjort, äppelkaka och päronpaj med kardemumma, och dragit någon lögn om att det var hon som hade bakat det. Jo tjena! En mer handfallen person än henne i köket får man leta efter, vilket dom andra kollegorna även vet. Mycket kan jag stå ut med men när man försöker ta åt sig beröm för mina kakor, då står man inte högt i kurs hos mig.

Skriver gör jag också, iaf när jag har nattpassen. Det är då min kreativitet smyger sig fram och håller mig sällskap natten igenom. Det är otroligt avkopplande, att bara låta allt rinna ut. Och vad ska jag göra när det inte finns tillgång till internet och tv:n bara visar skräckisar som skrämmer skiten ur mig i veckor framöver?

Mamma föreslog för någon dag sen att vi skulle göra något roligt tillsammans, bara hon och jag. Jag blev jätteglad med tanke på den relationen vi har till varandra är det ett stort steg. "Ja, vi kan åka till Ullared!" sa mamma glatt och såg allt bakplåtspapper, aluminumfolie och strumpor som hon skulle släpa med sig hem. Jag såg framför mig hur jag skulle gå i min fars fotspår, sätta mig på en bänk vid underklädsavdelningen för att samtala med andra män som blivit ditdragna av deras fruntimmer. Sen skulle jag spårlöst försvinna till verktygsavdelningen och känna på någon ny vinkelslip medans mamma undrar vart i helvete kundvagnen tagit vägen och därefter nästan dra ihop en skallgångskedja för att hitta den försvunna kundvagnen och dottern. Jag sa att jag skulle tänka på det.