Ni kommer aldrig att tro mig

Igår var planen att jag skulle möta upp C på Stureplan ("Petra på Stureplan?!" tänker ni nog nu i ren chock) för att sen gå till en fest. Det blev inte riktigt så, men kvällen blev bra ändå.

Tanken var att jag skulle möta upp C utanför hans hotell, fine, inga problem sa jag, trots att jag vet att jag har ett lokalsinne som en yr isbjörn. Jag hittade rätt gata redan vid tunnelbanan, en ren bedrift bara det. Sen gick det utför. Efter att ha vandrat på den där förbannade gatan i 45 minuter utan att hitta hotellet, som jag började undra om det ens fanns, ringde jag efter en taxi. När taxin kommit konstaterade chauffören att han inte heller visste vart hotellet fanns men han hade iaf en GPS att ta hjälp av.

När han stannar vid ett rödljus säger han att det är egentligen inte så långt till hotellet och pekar lite på en karta vart vi är och vart jag ska. Då svarar jag med darr på rösten att jag har letat i nästan en timme efter det där hotellet utan att hitta det och vill bara att han ska köra. 400 meter senare är jag framme.

En stund senare hamnade vi på Söder, då kände jag mig som hemma igen men eftersom att jag inte har alla böcker i bokhyllan har jag dålig koll på restauranger omkring Medborgarplatsen. C fick helt enkelt guida mig till ett indiskt ställe.

Och det är nu det häpnandsväckande sker, jag åt ris och tyckte om det. Jag - Petra - som inte har ätit ris på ca fem år då min dåvarande pojkväns mamma (som inte tyckte om mig) "glömde" säga till några vi skulle äta middag hos att jag inte äter ris. Innan det hade jag inte ätit ris på säkert sju år.

Det blev som sagt ingen fest för min del, jag åkte hem och däckade vid tolv. Sen sov jag i 9½ timmar, precis vad jag behövde.